nathaliesderberg

Jag smyger på tå för jag vill inte väcka dig. Men ändå vill jag säga exakt det som mitt hjärta säger. Jag vet inte varför jag inte bara säger det, det är som att du lägger locket på mig hela tiden, som att du inte låter mig säga det jag vill säga. Du ifrågasätter tillochmed varför jag inte pratar om det. Men när jag väl vill prata så finns du inte här. Jag vill inte ens säga att jag känner så. För varje år som går, för varje sår man får, är det som att allt blir djupare, allt kommer till en annan nivå och alla problem som man har lagt åt sidan läggs på hög och allt gör att det minsta känns så fruktansvärt jobbigt. Jag vill bara le, men tror helt ärligt att vi aldrig kommer ha de så bra att vi bara kan sitta och le. Jag tror att vissa personer har förmågan att få oss att tro att allt är bra, får oss att glömma alla bekymmer men egentligen ligger dom bara undan stoppade så dom inte syns, men så fort som du går faller allt över mig och jag får handskas med allt det där själv, iallafall, fast de är dig jag vill ha bredvid som stöttar mig. Mitt och ditt hjärta slår i takt, men ibland känns det som att dom faller ut ur spåret och vi drar iväg själva, på varsitt håll, vi glömmer varandra, saknar inte, men sen när vi sitter där med alla problem, ensamma, utan någon som gör att vi glömmer allt, då börjar vi sakna den som får oss att le allra mest och den som gör att allt faller längst bort. Vi glömmer bort oss själva. Vi glömma bort allt som egentligen är verklighet för det är så mycket skönare än att handskas med det. Jag har ångest för att jag inte är frisk, för att jag inte mår bra och för att jag inte jobbar. Jag har ångest över att allt inte blir som man tänkt sig och för att jag ligger här och funderar som aldrig förr trots att jag borde sova. Jag undrar vem det var som skrev till dig, ett sånt där långt mail till dig, jag undrar varför du tryckte bort det, och jag undrar om det är min hjärna som spökar och jag ska försöka lita på dig även fast allt du gjort satt djupa spår som gör det svårt för mig att tro på ett ord av de du säger. Jag vill inte säga någonting, för du är inte här vid rätt tillfälle. Handlar det om tid och rum eller handlar det om att känna sig bortglömd när man vill dela med sig något. Det är mycket man inte vet, men jag hörde de klokaste på länge. life is not about finding yourself it's about creating yourself. Så jäkla sant. Vi väljer, vi väljer vem vi vill vara.

Jag satt längst bak i bussen och sjöng, då var jag glad. Jag sitter hemma i mörkret och det ekar av den tystnad som infinner sig. Jag är inte ledsen, inte heller arg och inte ens besviken. Jag är tom, för jag vet inte vad jag ska tro eller tänka. Det är som att vi inte ens är varandras, det är som att det är till och från, i perioder. Så ska det inte vara, det vet både du och jag. Ansvaret ligger inte bara hos den andre. Det har du ju själv sagt så fint flera gånger, It takes two to tango. Jag gillar inte läget, allts. Men jag orkar inte lägga ner mer energi, jag kan inte hjälpa att undra vad problemet är, varför du gör såhär mot mig. Men jag försöker att inte tänka på dig mer. Frågan är om jag ska ge upp dig och allt. Frågan är om det någonsin kommer bli bra eller om det här bara ödslar min tid och energi, för om jag visste det här ifrån början hade jag aldrig tagit tag i din hand när du frågade om lov. Det är iskallt ute och jag vill ju inget mer än att ha dig här, men jag vet inte vart du är, mörkret har lagt sig över himlen. Jag ska vänta på ditt gensvar men jag förväntar mig ingenting längre, men ändå blir jag chockad av ditt beteende. Vad gör jag för att förtjäna detta lidande? Vad är det jag ska lära? Och vad håller du på med?

Imorgon är det julafton, jag hoppas du inte förstör den dagen, den dagen som ska vara fin och mysig. Jag vill inte behöva sitta och grubbla då, sitta och försöka förstå vad som pågår. Det finns ingenting du egentligen kan säga för att det ska bli bra. Jag hör i din röst att din respekt mot mig har försvunnit, blåst bort. För jag respekterar inte mig själv när jag accepterar hur du behandlar mig. God jul och hoppas vi alla får en fin julafton utan smärta i magen.

Kär, ett leende på mina läppar varje sekund som du rör dig i mitt huvud. Ett par ögon som aldrig vill blunda för du ligger bredvid och det är bättre än alla drömmar. Ett pirr i magen som är så pass intensivt att det blir nästintill obehagligt. En längtan så fort som du inte är här. En oro så fort något känns fel och som inte släpper förens man vet att allt verkligen är okej. Den där känslan av att man har hittat någon som tycker om mig minst lika mycket som jag tycker om honom. Känslan jag får när jag går på stan och håller dig i handen. Känslan att man vet att det alltid finns någon där för mig som bryr sig. Någon man alltid kan vända sig till om man har något man vill dela. Någon som aldrig lämnar ens sida eller låter en gråta i ensamhet. Någon som alltid ringer och frågar hur det är fast än han vet att allt är bra. Någon som säger god natt och någon som säger god morgon. Någon som kramar om dig när det är lite tungt och någon som ser direkt i dina ögon om det är något som inte stämmer. Någon som står upp för dig och är på din sida. Någon som kliar dig på ryggen innan du somnar. Någon som får dina läppar att bara vilja kyssa ett par läppar under hela livet. Och någon som får en att vilja spendera varje sekund med honom. Någon man älskar. Någon man vill dela ens liv med.

Jag känner i mitt hjärta att det som oftast korsar min tanke är varmt. Att jag oftast sätter mina medmänniskor i första hand och ställer mig bredvid istället för att ta den största tårbiten. Jag anser att jag har brister som alla andra, jag ser hur jag kan göra misstag stora som små, att jag kan tänka i banor och ibland inte ta ansvar över att jag känner en känsla och att jag brister genom att jag inte yttra den. Jag håller den inom mig för att inte såra, förstöra för någon annans skull lägger jag på mig allt, sluter mig och gråter ut i ensamhet in i det sista för att låta allt vara som det är. Mina ögon har ett filter, jag är godtrogen, tror gott om det flesta, dömer inte utan att ha hört hela historien och ser det fina hos var och en. Grundtanken som kanske inte alls stämmer för dig är att allt har en anledning, men anledningen behöver inte betyda något för mig, men för henne kan den vara allt. Jag skrattar aldrig åt någon om den inte förtjänar det. Jag håller mig alltid bakom din rygg och klappar dig ömt och visar med hela min kropp att jag alltid finns här. Det har jag fått tagit mycket stryk för, mycket slag och många tårar. Men jag har hellre hjärtat på rätta stället och fäller tårar än att se till mig själv och glömma andra och le var dag.

Jag må vara naiv, blåögd, godtrogen, löjlig. Kalla mig falsk, kalla mig feg kalla mig vad du vill men allt jag gör, gör jag för din skull inte för att jag är rädd, det är sista jag är. Ingenting skrämmer mig. Inte ens ett krossat hjärta, inte ens döden, inte ens dina tårar. Jag vet att jag klarar det. Men jag vill att du ska må bra, för jag vet att trots allt och i slutändan kommer jag stå här levande. Genom allt, genom eld och vatten går jag för oss. Misstro mig inte när jag uttalar mig, jag är jävligt dominant, säger exakt det jag tycker när det ibland inte passar och kan ibland inte ha förståelse eller tålamod när någon inte förstår vad jag menar. Glöm aldrig att ingen är perfekt, inte ens jag. Men jag ler i alla fall och jag väljer att göra det bästa av varje steg jag tar.

Jag vet att allt inte alltid är som det borde, men jag gör aldrig någonting i avsikt av att såra dig. Vill bara att du ska veta det.

sen sist har det hänt saker, det var nog en vecka sen ungefär som jag kände sådär. Jag lät tårarna rinna och du kunde inte springa, du satt kvar och höll min hand samtidigt som du släckte min brand. Jag ville bara ha dig vid min sida och inte behöva lida. Jag valde att låta oss stryka ett sträck över allt det som har hänt och jag har försökt glömma allt jag känt. Det är svårt för så fort det är tyst tror jag att du gått. För även om allt du sa igår stod i brevet du gav mig så kommer jag alltid se de som om du försa dig och i och med alla tårar du fått mig att falla så är frågan om jag ska fortsätta palla med allt som du inte gör och det som du alltid förstör. men när du sa kom igen var det som att allt flög bort igen, som att allt var bra och allt det du sa var det du mena och nu ska vi bara se till att inga tåg blir sena och att vi inte missar någon avgång så vi tillsammans kan lyssna på vår sång. det är precis som att det aldrig har hänt mer än det jag numera känt, så fort du inte finns här får jag tillbaka känslan där.

natten är nära och jag önska du låg brevid. men jag har förstått att det är bara att förstå. det är bara att försöka och jag kan fortsätta leva trots att allt inte är som det ska. saknaden och längtan gör mig galen, men lika snabbt landar jag på fötterna och tänker att snart snart. jag vet inte riktigt nu och det värsta är egentligen att du inte har sett mitt brev än. jag vet att du kommer bli glad, att du kommer bli lättad. men jag förväntar mig ingenting längre för då slipper jag obehaget i magen. mina ögon svider, men jag fäller inga tårar. jag ler istället och tänker att allt kommer bli bra, fortsätter leva mitt liv och hoppar över det hinder som hamnar i min väg, så kommer allt bli sådär som vi hoppats på igen. det lovar jag.

Tre verser från tre kvällar. bara för att du ska förstå hur illa du ibland får mig att må.

Det rinner tårar ifrån min lilla sjö. Den svämmar över och jag håller på att dö.
Dö över att sviket tar över mig och tyvärr så har allt det har att göra med är dig.
Inte en tår har du fått mig att falla, men frågan är nu om jag fortfarande ska palla
Efter allt du sa och inte har gjort, just nu vill jag bara springa härifrån fort.
En del av mig vill till dig för att visa vad du gjort med mig,
ena delen vill bara spring bort från allt, hur kommer de sig?
Allt du inte säger svider som salt. Salt i ett sår, är det här allt jag får?
Du väckte mitt hjärta när det vart dött, men nu ger du mig en smärta inte längre lika sött.
Sött som den kärleken du gav mig,  allt va vi kände, men nu känns det som att allt bara vände?
Jag frågar mig själv hela tiden, vad vare som hände? Det känns som allt starta förra veckan.
Jag ber till gud och vill bara att han ska väcka, väcka dig från  din sömn och allt du inte ser,
För allt jag vill är att du ska finns här , här och nu och inte sen. Se och lär
Lär av alla de misstag du gjort, du står inte längre utanför mig port.
Det är där jag vill ha dig, för just nu vill jag prata av mig,
Prata om allt det jag känner och egentligen bara hålla om dina händer.
Be dig torka bort alla tårarna som du fått mig att falla och mina kinder dom är så kalla.
Av alla tårar du inte torka bort eftersom du gång på gång bara gått.
Gått din väg och flytt, det är som du slänger allt det jag sytt.
Jag har kämpat så jävla hårt, för allt de som du kallar vårt.
Men frågan är vem delar jag allt med när du inte ens är här
Jag hoppas att du av mig någonting lär.

Jag vet inte hur många dagar jag har suttit här och väntat, hoppet har inte lämnat mig som väntat.
Jag tror hela tiden på att du ska komma, men det verkar som att du bara somnar.

Jag vill stänga av mobilen för du sa vi skulle höras sen.
Det är knäppt tyst i hela rummet, det enda jag kan höra är surret.
Jag vill bara höra din röst säga förlåt för allt och känna lite tröst
Tröst för allt du gjort och jag vill att detta ska vara över jävligt fort.
Jag orkar inte med att känna denna känsla, jag känner mig ingenting mer än fängslad.
Snälla gud hjälp mig, jag ber dig, kan du gör så han ser mig.
En gång för alla, vänd dig om, gör inte som allla dom.
Alla dom andra som sårade mitt hjärta, jag vill inte känna mer smärta.
Snälla älskling jag ber dig, kan du inte bara se mig.
Från och med nu släpper jag allt, mitt hjärta svämmar över av känslor det märks.
Jag är så tom att jag inte ens kan gråta tårar, och jag vill inte ens lyssna på våra låtar.
Dom där låtarna som får oss må bra, för du håller aldrig det du sa.
Det du sa till mig i förra veckan var det som fastna, men det du inte gjort är att satsa.
Allt du sa rann ut i sanden och jag fick springa själv i branden
För du var inte här och höll min hand, det kändes som du kanske var i något annat land.
Jag kände mig lämnad och sviken för du fattade tydligen inte piken.

en ros i din hand och jag i din famn. allt ekar och jag hör inte vad du säger, dina ord suddas ut och nu står jag är helt ensam. ensam i en mörk skog, för när du är här skiner solen. visst kunde jag bett dig åka men jag ville vänta tills du fråga. min syn förändrades när allt exploderade som en bomb som jag aldrig hade räknat med. ett besök senare och allt kändes renare, rent och fint i ett par timmar, sen såg vi inte varandra i allt smuts igen. jag önska att jag var den som fick dig att vilja. jag tar ett steg ut idag, försöker tänka på någon annan, det är svårt, men jag ska försöka se i de mörker du lämnar mig i. jag ska försöka ta mig fram och göra mitt bästa i att vara jag. solen kanske kommer fram igen, antingen tillsammans med dig eller med någon annan. mina fingrar skakar och mitt hjärta slår snabbare än vanligt, för jag vet inte vad du tänker.

tystnaden som infann sig när telefonen dog gjorde att all min smärta kom tillbaka. att du inte tyckte att det var värt att göra något åt saken gjorde ondare. för varje dag som går och för varje gång är det som att jag kan ta mer men ändå är det som att jag ställer mig längre bort och desto mindre vill jag kämpa för det jag just nu kämpar för. du ser inte hur mycket jag kämpar. jag tror inte du ser någonting, för varje punkt, för varje frågetecken blir du tyst, aldrig hör jag dig säga, förlåt, vi stryker ett sträck över allting och jag ska göra detta ogjort. allt jag ber om är att du ska finnas här. frågan är om du ens försöker, det är så svårt för mig att se. frågan är om du har gett upp eller ens har ngt hopp i din själ. jag vill le, jag vill vara glad. jag hör vad du säger men mina känslor tar över. jag känner mig dum som inte lyssnar, för det jag ser är din handling, och endast. fel eller rätt det är frågan, för alla är vi olika, och älskling du vet att jag är duktig på att förlåta. så låt oss förlåta, låt oss le det är allt jag vill just nu. men frågan är kommer jag någonsin kunna le med dig?

Allt medan vi blir äldre, lär vi oss att vissa personer som vi trodde att aldrig skulle strunta i oss, helt säkert gör just det en dag.
Ditt hjärta kommer att brista, troligen mer än en gång och det blir svårare för varje gång.
Även du själv kommer att ha sönder hjärtan - kom då ihåg hur det kändes när ditt eget gick i bitar.
Du kommer att gräla med din bästa vän.
Du kommer att söka tröst hos en ny älskare, på grund av vad den förra låtit dig gå igenom.
Du kommer att gråta över att tiden går för snabbt och med tiden kommer du att förlora någon du älskar.
Så, ta för många foton, skratta för mycket och älska som om du aldrig blivit sårad, för om du så bara grubblar i 60 sekunder, är det en minut av för evigt förlorad lycka.
Hitta en kille som säger att du är vacker och inte att du är bra, som ringer upp dig även om du slängt på luren, som stannar uppe bara för att se dig sova.
Vänta på killen som kysser dig i pannan, som har lust att visa upp dig för hela världen om du så bara var iklädd en säck och som håller din hand inför sina vänner.
Vänta på honom som regelbundet påminner dig om hur mycket han älskar dig och om vilken tur han har som får vara med dig.
Vänta på honom som säger till alla sina vänner: ' Det är hon... '

jag är rädd, rädd för att du ska klanta dig igen, rädd för att du ska sabba allt och krossa mitt hjärta. du får mig att känna mig mindre värd och som att jag vore olyckligt kär. jag är tvungen att dra in dig i min bubbla för du ska se hur fint det är här, men du springer alltid härifrån såfort du får chansen. jag vet inte, jag har så svårt att läsa dina känslor, för när jag är hos dig känns det så bra, men så fort du går härifrån är det som att du går bort ifrån allt. jag önskar och ber om att du ska göra så allt blir bra, jag är ledsen älskling, för allt ligger hos dig. när en tår rann ner för din kind såg jag att du verkligen menade det du sa. du förstår nog inte hur mycket jag bryr mig, du förstår nog inte vad du kan gå miste om. det kanske faktiskt är så att du måste städa bort allt skrot för att jag ska kunna få plats. jag går vägen som leder till dig men såfort jag kommer inärheten är det som att du springer ifrån mig igen, jag hoppas du går brevid mig nu.

vet du älskling, att allt är inte rosa och sockersött. livet är fyllt av starka vindar som gör oss ostabila. det handlar om att vi måste hitta det där sättet att stå på som gör att vi står stabilt med båda fötterna på jorden utan att falla ner på marken var trejde sekund. jag växer, för varje sak du utsätter mig för och vet du att du gör mig starkare. idag var jag så lycklig, idag är ju så lycklig, det här är nog den bästa dagen på länge. idag är allt rosa och sockersött, idag kastar jag mig ner på marken och njuter av att himlen skiner blått, för idag är min dag. jag kände på mig ett och annat och jag hade rätt men det gör det inte mer okej för dig att göra som du gör, men du måste hitta ditt sätt och jag kan aldrig säga hur du ska göra och inte göra. även fast kylan ligger som ett täcke över mig så fylls jag av värme för nu äntligen känns mitt liv påväg att påbörjas, på riktigt. jag ler trots att de är problem, folks om inte mår bra, tårar och alla missförstånd, för jag lyckades och jag ska forsätta le tills vi möter morgondagen.

just nu hatar jag mest att du påverkar mig. och just nu hatar jag mest att du är så fin. och just nu hatar jag att jag saknar dig. jag kände mig så lycklig idag även fast det var tre dagar sen jag hörde din röst. jag glömde alla bekymmer och promenerade i snön med musik i hörlurarna och kände hur lyckan spred sig i kroppen. jag vet vad de berodde på, jag hade fått tänka på annat, fått glömma dig för ett ögonblick och bara få le åt det fina. tur att jag har fina personer runt omkring. tur att det finns fler än bara du. snö och kallt och det är knappast varmt utan dig heller. du gör inte den här vintern lättare och imorgon ska jag prestera och du finns inte ens här och stöttar mig vilket jag vet att du skulle ha gjort om du visste, jag vet att du hade vart glad och jag vet att du hade sagt att allt kommer gå bra och du hade trott på mig. men du finns inte, du har inte existerat på tre dygn nu exakt. jag fällde en tår idag, jag tror de var den första tåren du fått mig att falla, det var länge sen jag grät, och efter de bestämde jag mig för att göra det jag egenltligen inte skulle göra, alla tårar förvandlades till ett hjärta som slog dubbelslag och ett par ben som skakade, men när du inte började prata var de ett lugn som infann sig, precis som att allt var bra, jag vet inte varför, men det kändes som att någon puttade in den känslan i mig och gjorde mig stark igen, precis som att någon sa till mig att inte ge upp, det kommer bli bra. jag ska aldrig ge upp, vet du det, men jag kommer aldrig acceptera att saker är som dom inte ska vara. när solen går upp hoppas jag att du pratar igen. jag vill höra, allt du har att säga.

Det är alldeles tyst i mitt rum. Sängen är kall och jag försöker värma mig på datorns fläkt. Jag tänker och undrar lite men det är som att för varje liten sekund som försvinner så försvinner mina tankar och mina funderingar också. Det var skönt att ha dig här ikväll, att få koppla bort och bara le för en stund, skratta och prata gamla minnen och du hjälpte mig. Det är frost ute och det är så kallt att jag inte kan känna mig varm. Du är inte här och värmer mig men jag tar på mig mina vantar så klarar jag mig utan dig. Kristaller faller ner från himlen och jag vill göra snöänglar och aldrig mer se tillbaka på de som har vart. Jag vill le, jag vill sprudla av lycka och rulla mig i ditt skratt. Vet du va? Jag tänker inte låta dig brotta ner mig med dom känslorna du får mig att känna varje gång jag släcker lyset och det är dags att sova. Visserligen får du mina tänder att värka för att du är så söt men det spelar ingen roll i längden för du måste strida lite nu, för mig för jag kan inte dansa här själv när du säger att du ska vara här. Många bollar och många ord säger mig mycket, alla runt om kring som viskar i mitt öra om hintar om att livet vänder snart. Jag kan inte se vad som sker, ena delen av mig vill bryta allt och vill starta ett helt nytt liv med helt nya förutsättningar, för vissa saker hindrar mig från att vara jag. Jag vill vara den jag kan vara men inte får vara. Blommor i all sin charm men jag är hellre de surriga biet som sitter på blomman och njuter av dens honung. Det känns ju mer värt än att bara se fin ut, jag vill att du ska höra mig, jag vill att du ska se mig och om du inte gör de du sagt så kommer jag komma riktigt nära och bränna dig där bak i nacken. Gräset är inte längre grönt ikväll är himlen vit och likaså vår mark, täckt av snön som faller från skyn och allt obehag som handlar om mörker orkar vi inte känna nu, vi tänker inte på de dystra, för vet du vad älskling jag orkar inte gråta mer. Jag gör en snöängel tänker på allt vackert och hoppas du tar fram svärdet snart och krigar, för mig och för oss. Jag vill leva och skratta, inte sitta där borta och fälla tårar. Mina naglar är blodröda nästa lite rosa och hela min vecka är fullspäckad av fantastiska möten, jag ser fram imot varje minut, men allra minst när dom ska kantas av att vara ensam, det är då molnen täcker solen och min magvärk träder fram. Jag ska försöka att inte leta efter dig i natt och jag ska frösöka att fokusera på det vackra, för ditt leende är ju så fint.