jul

Jag satt längst bak i bussen och sjöng, då var jag glad. Jag sitter hemma i mörkret och det ekar av den tystnad som infinner sig. Jag är inte ledsen, inte heller arg och inte ens besviken. Jag är tom, för jag vet inte vad jag ska tro eller tänka. Det är som att vi inte ens är varandras, det är som att det är till och från, i perioder. Så ska det inte vara, det vet både du och jag. Ansvaret ligger inte bara hos den andre. Det har du ju själv sagt så fint flera gånger, It takes two to tango. Jag gillar inte läget, allts. Men jag orkar inte lägga ner mer energi, jag kan inte hjälpa att undra vad problemet är, varför du gör såhär mot mig. Men jag försöker att inte tänka på dig mer. Frågan är om jag ska ge upp dig och allt. Frågan är om det någonsin kommer bli bra eller om det här bara ödslar min tid och energi, för om jag visste det här ifrån början hade jag aldrig tagit tag i din hand när du frågade om lov. Det är iskallt ute och jag vill ju inget mer än att ha dig här, men jag vet inte vart du är, mörkret har lagt sig över himlen. Jag ska vänta på ditt gensvar men jag förväntar mig ingenting längre, men ändå blir jag chockad av ditt beteende. Vad gör jag för att förtjäna detta lidande? Vad är det jag ska lära? Och vad håller du på med?

Imorgon är det julafton, jag hoppas du inte förstör den dagen, den dagen som ska vara fin och mysig. Jag vill inte behöva sitta och grubbla då, sitta och försöka förstå vad som pågår. Det finns ingenting du egentligen kan säga för att det ska bli bra. Jag hör i din röst att din respekt mot mig har försvunnit, blåst bort. För jag respekterar inte mig själv när jag accepterar hur du behandlar mig. God jul och hoppas vi alla får en fin julafton utan smärta i magen.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0