nathaliesderberg

kära natur. universum. jag är så glad. att allt är så himla himla bra. vi har lätt att se de dåliga. och sällan faktiskt uppskatta det vi har. jag uppskattar verkligen mitt liv. människorna runt om kring. jag kan le. jag kommer le. tack för detta år. 2012 kommer bara bli bättre. för de är jag som bestämmer. glöm inte att de är du som bestämmer.

sann lycka är när man har slitit, kämpat så hårt att man aldrgi trodde man skulle orka, och så kommer den dagen man har längtat efter så länge. lyckorus deluxe.

kampen i huvudet fortsätter. du ifrågasätter mina känslor. hur kan du säga att dom är fel, när de är precis så jag känner. du faller längre och längre bort från min värld, för du visar sanningen nu. du är bitter, jag vet att jag är bra. jag vet att jag är älskvärd. men ibland klarar jag inte av att se min spegelbild. tittar bort och låtsas att de inte finns, de fula, de hemska. ont i magen för att jag känner så om mig själv. ont överallt, i hjärtat i ögonen bränner det, att jag kan hata mig själv. men jag vet att djupt här inne, älskar jag mig. du älskar inte mig längre, för då skulle man inte göra som du gör. men jag kan ta det. för jag vet att jag givit dig mycket. jag försöker förvandla bort min brännande känsla i magen till något positivt. det bästa är att du förstår och säger att du älskar mig, vill inte förlora mig, vill inte att jag ska må dåligt. precis när jag behöver de som mest. du gör alltid allting bättre. min sol. du gör allting lättare, allting bättre. saknar dig för du inte är här.

en dag inser man. när någon gör något för de vet hur ont de kommer göra i någons hjärta då vet man. då är de inte värt något längre. jag bubblar, försöker handskas med mina tankar och försöker soppa bort det, men de är så svårt. saknaden är enorm. just nu värst, går inte att förklara med ord. och jag vet att du gjorde de med flit,  för att såra och uppröra. jag tycker inte att de är sättet man tar kontakt på. jag är ledsen, uppriktigt ledsen och framförallt gör de så otroligt ont i hjärtat. ska bläddra blad, men av någon andledning läser jag om samma blad om och om igen, för jag kan inte förstå att du kan göra så. mot mig.

 

konsten att bearbeta känslorna som jag bär på är en kamp, en kamp mot tangenterna. jag faller in i min värld ibland, där tårar bara rinner, som regnet piskar mot rutan. pulsen ökar och andningen blir svår. fingrarna skakar och jag vet inte vart jag ska ta vägen, hjälp, hjälp mig härifrån, men låt mig aldrig gå. konstigt. hur allt bara kan vända. att jag grät för att de gjorde så ont, att jag bara föll ihop sekunden jag skulle ställa mig upp. och så när man vaknar nästa morgon är det som att ingenting har hänt och man kör på i samma takt och som aldrig förr igen, likt ett sjtåg som är försenat. hela tiden försenat, springer hem till dig. men du är inte hemma. saknar och längtar, lugnet du ger mig när du håller om mig, sådär hårt som bara du kan. känslan du omfamnar mig med när du kysser mig. pirret enda in i själen och hur dina fingertoppar kan få hela mig att slappna av. när du viskar fina saker i mitt öra när jag ska sova. när du ringer och säger godnatt och när du gör allt för att de ska bli bra. känslan att vi har varandra, vad som än händer. du och jag. trygg och kär. ledsen och trasig, allt på samma gång. livets sång. de är vad alla pratar om.

dagar som är tuffa, dagar som är bra. vi ler och vi gråter, samlar allt på hög, sorterar bort de bra och de dåliga och väljer sanningen vi helst vill se. och ibland känner man det, man orkar bara inte. idag okrade jag bara inte. egentligen ingenting. orkar inte ens sortera, orkar inte ens vara vaken. godnatt. no miss superpowerwomen today.

jag är så rädd. så rädd att ingen kan förstå. mina ögon fylls av tårar så fort jag tänker på det. hur rädd jag faktiskt är. tänkt dig att du har lagt ner hela din själ på någon, gjort allt för att de ska bli ni, för att han ska älska dig,vilja vara med dig, sakna dig när du inte är vid hans sida. jag har gjort allt jag har kunnat. och jag har krigat,försökt när de har känts så hopplöst de bara har kunnat, känt mig värdelös, ensam och lämnad. känts så hopplöst så pass att man egentligen bara villl ge upp. men ändå har jag stått kvar, hela tiden. så fort jag ser ett litet tecken på att jag ska få gå igenom det där hårda, vassa, jobbiga igen, då blir jag så rädd, att du aldrig kommer förstå. jag ryser i hela kroppen, för vet du. jag vill aldrig gå igenom samma sak igen. jag hoppas att jag har förtjänat dig nu, förtjänat att få ha de bra nu. jag är jobbig att leva med. men jag är det av en andledning, jag har fått försökt förstå, kämpat i ensamheten och hela tiden väntat på en tid där allt ska kännas bra,och så fort jag ser ett tecken på att de är påväg tillbaka, bitar jag tillbaka, säger jag ifrån, för jag vill aldrig hamna där igen. och jag älskar dig mer än något annat. jag är rädd älskling. det är allt. jag vill inte att de ska bli som förr, för jag vet att jag inte kommer kunna ta de igen. jag vill inte att de ska ta slut. jag är rädd. jag älskar dig.

kanske var de så enkelt att ta ett steg tillbaka, le lite och låtsas som om allt var bra. så bra som du tror att de är ibland, fast innuti vill jag skrika, innuti är jag rätt sönder. innuti är vi både du och jag fyllda mer ärr. du har din väg, jag har min. vi möttes på mitten och här vi går nu. jag ler, tar ett steg tillbaka och låtsas som att allt är bra, just nu skriker jag lite för mig själv, och så känns det helt plötsligt sådär bra som jag låtsades att de var. lycka är något man kämpar för. inget som kommer serverat. punkt.

 

 

ibland känns det som att du hamnar i en anda där allt du känner är hat, hat mot mig. då vill jag bara öppna fönstret och hoppa ut så du vaknar. så du bryr dig igen. min ångest och min panik kom och fångade upp mig medan du gjorde ett telefon samtal. jag funderade på hur högt jag kunde skrika så mina stämband bara går sönder, vart ska jag ta vägen, jag är så ensam. du vaknade mitt imellan mitt gråt och mina svårigheter att andas. visste inte vart jag skulle ta vägen. när allt jag gjort är att bry mig om dig. ingen kan någonsin förstå känslan av att känna sig krossad av sina egna val när du valde att se bort. men du kom tillbaka, för på något sätt förstår du alltid inom rätt tid att det inte är rätt. det du gör. mot mig, genom att få mig att tro att du inte längre bryr dig. förlåt. och allt är som vanligt igen, nästan.förutom att den här gången känns de som att du verkligen menade de, förlåt.

ibland funderar jag över om jag är dum som är där jag är, eller om jag är mesig som en tar åt mig. jag vet att du är god, men är det allt man ska ta. jag önskar bara att du någongång gjorde som du sa. titta på mig och ljug inte. se mig och hör mig. berör mig och förstör mig, inte. du säger saker som jag redan visste. har redan tänkt ut allt. allt du redan inte visste. kasnke är jag dum. kanske är jag mesig. men just nu vet jag inte. men jag är ganska säker på att tiden kommer utvisa vad som är så kallat rätt och fel. insidan är sorglig men lycklig, utsidan är ett tidlöst problem. fast en sak är säker, jag vet mer än du, annars skulle du aldrig vara rädd. för du vet att jag hade rätt när jag blev ledsen, fastän du sa att jag gjorde en stor sak, av allt.

fryser i kylan i väntan på snöfallet. de mörker som lägger sig redan när jag vaknat. du kan få mig att känna mig så ensam ibland. så ensam att jag bara vill gråta. för du bryr dig men ändå bryr du dig inte. der är tydligen värre känslomässigt. fint och lycklig om vartannat och ditt leende slår allt. upp och ner och så dagar med blå himmel som om inget kunde vara bättre, och sånna här dagar,dagar ensamma dagar med blandade känslor. jag måste sova. jag har saker att göra- ibland undrar jag vad du gör. till skillnad från mig. som fisken i vattnet sa du, menar du verkligen det eller ljög du? tystnaden som infinner sig just nu svider lite. och så är den lite skön, hoppas de är lika tyst imorgon när du och jag byter plats. hoppas du ser mig. ¨¨