nathaliesderberg

det är jävligt svårt att hitta en balans, får struktur, se sig själv och komma ut ifrån bubblan man lever i. och till slut brister allt men du förstår inte varför. du är blind. allt som sägs gör dig blind- omedveten, dum och svag. tårarna bokstavligt sprutar ifrån ögonen och jag vet inte längre vart jag ska ta vägen. jag låtsas, jag hoppas att allt är bra. men det är inte bra förns den dagen jag kan le och i magen känna mig lugn. jag måste ha ett förtroende. och du måste förtjäna det. vi älskar, men kärlek utan att kämpa att som ljus utan låga. jag tittar mig inte i spegeln, jag ser mig inte själv längre, jag hör bara vad du säger och du får mig att hata. hata mig och jag tänker att allt är mitt fel. när verkligheten är tvärtom. jag gör ju och har gjort allt för dig. jag börjar förstå, jag måste gå, om de inte blir bra får det kvitta. men shit vad jag älskar dig. ''

klockan tickar mot ett. det var ett tag sen jag satt här. med datorn i knät tillsammans med tankar i huvudet. vi slängde i oss pizza och sen somnade jag gott på hans bröst. runt min älskades armar. klockan var inte mer än nio. vi vaknade igen vid elva. nu kan jag inte sova. han sover. han snarkar. han är så fin. min mage känner av min tok ångest jag framkallar av alla tankar. mina tankar gör att jag inte kan sova, inte kan leva, inte kan le och inte kan prata. du säger ut med språket och med desamma står allt still, precis som du tycker på pause så försvinner allt med desamma och jag har glömmt varje liten bokstav. jag vill helst glömma allt som har vart, men de har satt sina spår och det visar sig i mitt sätt. mitt fula sätt ibland, mitt otrevliga sätt och framför allt mitt ledsna sätt. med tårar i ögonen sa den där kvällen allt som jag behövde veta, jag trodde på allvar inte att de du gjorde med mig skulle ha förstört mig så mycket som de faktist gjort. du har fått mig att inte kunna tro på mig själv. att jag duger, alla andra är alltid bättre. jag hoppas att de en dag försvinner, att jag en dag får känna att jag är bra. kalla mig pinsam men ibland är de skönt att skrika på varandra, få ut alla känslor för att sedan få landa så där skönt på marken igen och bara hålla om varandra och komma varandra ännu närmre än vad vi var för en timme sen, tänk vad en liten kommentar kan göra att man inser. tårar som faller, röster som höjs, men oj vad jag älskar dig. trots de har jag hela tiden gått och oroat mig över hur allt ska bli när vi är tillbaka i verkligheten, jag vet inte än. men disken är där den stod igår och du ler men du verkar inte riktigt förstå. jag ber, jag hoppas och önskar för de finns ingen jag hellre vill vara med men åt helvette med att inte respektera. du sover så sött och jag vill tro på allt du säger, men min brist på självkänsla säger mig ibland att de inte är möjligt. att bli älskad, för den jag är. men när du väl håller om mig, känner jag hur kärleken sprakar mellan oss, det kan inte vara en lögn? det får inte vara en lögn. annars skulle de väl inte kittla i magen