nathaliesderberg

magen vrider sig sakta tillbaka, klockorna stannar men samtidigt tickar dom för fort. du väntar, promenerar och tror att allt kommer vara över när du kommer hem. allt kommer vara över, saken är bara att jag snart inte kommer orka mer och allt kommer vara över på riktigt. jag vill inte, jag vill inte vara med om de här. jag är ofrivilligt inkastad i ett krig. ofrivilligt ledsen och lämnad. jag känner en känsla av att jag inte orkar en sekund till. inte en enda. jag sjunker bara längre och längre under ytan. finns det något kvar i ditt förstånd eller försvan det med ner?

precis när man tror att allt är bra så kommer en känsla och lägger sig i magen, bosätter sig och etsar sig fast likt en cysta i livmodern. vill inte försvinna, gråter och har ingen aning varför, du ifrågarsätter min attityd, jag förstår ingenting, gråter och skriker. du kramar mig så hårt och viskar i mitt öra att du verkligen älskar mig...
nu känns det som att vi inte träffats på ett år och som att vi inte längre är varandras. känns inte som att du är min längre, känns inte som att de är du och jag längre.. känner mig så bortblåst och jag orkar fan inte lyfta ett finger till, orkar inte gråta en tår till, orkar inte ringa ett samtal till för att försöka förstå, vad de är som händer. regn och sol, min magkänsla består och jag grät när jag lämnade dig i dörröppningen, likt ett spädbarn som blev borttagen ifrån sin mamma, ville inte gå, ville inte att du skulle åka, för det satt en oro att de kunde bli som de har blivit, förr. du håller om mig och säger att jag kan lita på dig.. slänger igen dörren och jag går ut i solljuset och tror på dig. tror på ditt ord. nu sitter jag här och inget du sa stämde, inget du sa hände. jag är så trött på att alltid vara tillmötes, alltid vara din lycka, när du ger mig regn iställer för solsken just nu. jag vet inte vad jag ska göra, i denna oändliga röra. det är mörkt nu och lägerelden håller på att släckas, ögonen kommer slockna snart, och jag hoppas av hela mitt hjärta att du gör en skillnad och att jag slipper, för jag tror inte jag orkar en gång till.. för just nu är jag lika stum som du, alltid är.