nathaliesderberg

tala för dig själv när du säger att du är besviken på mig. jag har så ont i mina ben. jag är tjuotvå år och har ont. hur ska jag leva detta liv för att inte sitta i en rullstol när jag är trettiofem. för fem år sedan visste jag till hälften av vad jag vet nu, då tyckte jag att jag visste mycket, idag tycker jag att jag så inte visste ett skit, idag tycker jag att jag vet mycket, men inte mer än dig, min visa farmor som gör mig så glad, så hög, så lycklig, så sprudande, så förstående och så klok. du är min vän, min enda fjäril som jag inte vill ska flyga bort. det är konsigt det här, hur vissa har så mycket mer innanför pannbenet än andra, har jag gjort fler misstag, gjort bort mig mer än du är jag glad, för då är jag mer medveten än dig. då tackar jag för det. jag tackar för att du skrattade åt mig i sexan när jag ville vara snäll men blev nedkastad av iskallsnö som ingen förtjänar i den åldern när allting handlar om bekräftelse. men idag vill jag tacka er, ni har fått mig medveten. så medveten att jag egentligen inte behöver någon. trots att min familj är det jag lever för, kämpar för och arbetar till. biter mig själv i läppen när jag ser dig promenera förbi, jag vill ge dig en käftsmäll men du vet inte vem jag är, du har glömt mig, men jag vill tacka dig för du gjort mig stark. ditt jävla svin, vad jag hatar dig, men trots det tack för du var så jävlig mot mig och för alla tårar du har fått mig att falla, för du ditt fula svin du har fått mig medveten, och hur står de till med dig nuförtiden?! Jag hoppas egentligen inte att du har det bra, men jag hoppas ändå att du har det underbart, för du gjorde mig någonstand här inne bland alla blodiga sår medveten och stark som en mur mellan allt ont. tack idiot.

res dig upp. jag är så förbannat trött på att se dig falla ihop stup i kvarten och beklaga dig över din situation. ibland vill jag köpa en biljett till en bajshydda i afrika och be dig komma tillbaka när du blivit klokare. när du har förstått, oj vad du kommer känna dig dum, vad du kommer skämas min vän. och andra sidan så önskar jag ibland att jag var mer som du. sådär känslomässigt involverad som bara du är. gråt inte så jäkla mycket, vafan du överreagerar. förihelvete, överreagerar jag så stämmer mina åsikter överrens om att du undereager. jag citerar dig, men jag vågar inte gråta så jag blöder istället, jag tänker mig att jag sliter av mig all hud och rycker upp alla ådror, då känns allt bättre. när du inte låter mig gråta som ett barn. jag absolut avskyr ditt orealistiska tankesätt som alltid knäpper till dig själv på näsan så du känner dig så dum. tillslut får jag ta det. det där dumma som du känner. skam. änglar finns inte på jorden, finns inte på vår planet tydligen. jag hatar mig själv men samtidigt kan jag inte låta någon trampa på mig. kastar mig ut genom ett fönster på 23:dje våningen och hoppas aldrig behöva se ditt fula ansikte igen. hemskt mörker färglägger hela mig och tillslut hinner förnuftet ikapp och jag smälter in i mina möbler igen och är lika docksöt som vanligt, nickar fint när du frågar vad fan de är för fel på mig och låtsas som absolut ingenting har hänt. mina ögonfransar faller av och jag gråter bakom stängd toalett dörr. så du inte ska se. blodet forsar för jag mått så dåligt, på djupet tillsammans med alla panikångestattacker. fylld av luft, fylld av kärlek och fylld av panik. alltsammans gör de oemotståndligt att stå imot allt hemskt. allt gråt. alla fula ord. alla spindlar som du hatar spottar jag ut i ditt ansikte samtidigt som du rycker av mig täcket jag har lagt över anisktet för att jag egentligen inte orkar bråka. för jag älskar ju dig egentligen. jag vill inte att du ska gå. jag vill inte att du ska försvinna. jag vill vinna, men det är inte värt att förlora dig. min fjärilsblomma. min sockermuffin. min solstjärna. min allt i ett. min ingenting tar vi för givet, fast allt vi gör är att ta för givet. hej uppsats av svarta drömmar som rasar ifrån mina fingertoppar. hejdå bok.

ibland önskar jag bara att du kunde viska i mitt öra exakt de jag vill höra. men de blir riktigt aldrig så. jag får oftast be, om inte på mina bara knän, ge dig order. oftast blir det suckningar och du vet ju hur de får mig att känna. all kärlek jag knaprat ihop för dig och de jag får är ett suck. exakt så känns de ibland. men jag vet att du är så mycket mer. så mycket mer än någon skulle kunna ana, så mycket mer än vad din familj ens kunde ana. för du visar inte det jag ser. för de mesta känns allt bra, inte helt bra, inte som att vi är ute på e4an och kör jäkligt fort och ingenting händer-bra, utan mer som att vi är ute och går på en grusväg ute i skogen och kämpar för att hitta rätt. ibland vill jag lite mer och ibland vill du mer. det är så olika för var dag som går. ibland känns vi som änglar och ibland helt tvätrtom och ibland både två samtidigt. fantastiska kärleken vill jag aldrig leva utan, och jag ska fortsätta gå brevid dig. tills du stannar eller springer åt andra hållet, då släpper jag taget, för i den stunden vet jag att jag inte kommer orka mer. men så länge vi försöker och vi vill så kommer jag gå alldeles intill dig. dina händer är så mjuka, dom tar på mig som en kyss. jag vill aldrig släppa taget när du håller om min kropp. när du visar och ger mig all den kärlek du har då är jag som lyckligast. då vill jag pausa och bara njuta av kärleken vi har för varandra. så fin, så ömsesidig som ingen kan förstå eller se. du gör mig lycklig, trots allt, så gör du mig så jäkla lycklig.

note to myself: köp en katt snarast. vore ju rätt jäkla mysigt.

vi är inte samma person. vilket vi ibland får för oss att vara. lika skakade varje gång när vi öppnar munnen och den andre reagerar som att ett världskrig har brytit ut och du menade egentligen ingenting. vi är inte samma, vi tänker inte alltid likadant. vi måste förstå det. respektera varandras olikheter. och försöka att mötas någonstans på mitten även fast det ibland kan svida och erkänna att man gjort fel, trampat över lite för mycket, eller bara att man struntade i. solen lyser in genom mitt fönster, höst och blåsten syns i trädet. visste du att allting blir jobbigare när det är mörkt, jag blir lika överrasskad varje år. hur tröttare jag blir, vill bara sova. helst bara det ibland. livet är mer än vad vi någonsin kommer att förstå. vi kanske ska börja ta vara på det? du och jag