min.
det var det dumaste jag kunde göra. jag ångrar det. jag skulle aldrig tryckt. jag skulle aldrig läst. jag hoppas aldrig du slutar älskar mig. för du förstår inte hur mycket du är älskad av mig.ingen kommer älska dig som jag älskar dig.
jag visste det.
jag visste det och nu kom det, det stod till och med svart på vitt och känslan i hjärtat är oslagbart. kan inte förklara, går sönder, tvivlar och dör på samma gång. jag dör av alla tårar som motvilligt pressas fram, jag hatar dig. jag hatar allt du förstört, jag älskar dig för att du valde den vägen, för annars hade jag aldrig stått här. jag hatar att du gör så här. jag hatar dig så mycket. jag vet att ingenting kan gemföras med mig och dig, men om du förstör då kommer jag dra sönder ditt fula hår och riva upp din vackra hud. jag hatar dig.
rädsla.
en saga, men de är en verklighet. knapert och dant, jag grät. tårarna rann och då vet du hur mycket jag menar, du svek mig, verkligen. jag vill verkligen lita på dig, men de går inte. inte än. hjärtan så röda. alla fina människor som fyller alla tomrum, alla tårar som rinner när man minst förväntar sig. mer lyckotårar nu, mer röda hjärtan. fler rosa rosor. ibland blir jag rädd, blir rädd att jag inte är bra nog för dig, att du välja bort mig, tänker på alla andra, jag vänder mig bort, och du blir arg, men jag är bara rädd och muren byggs på tre sekunder och du är borta, bara för att jag ska skydda mig och min rädsla.
Lycklig
vi är på en plats där jag alltid hoppats att vi skulle hamna. jag är så lycklig, som jag aldrig vart. ditt leende hör till mig och du känner för mig, så som jag har kämpat för att jag ska få tillhöra dig, få vara din riktiga, den som du vet verkligen bryr sig. det gör mig så lycklig, att vi har varandra nu, på riktigt. jag hoppas det är du och jag, föralltid. att vi får små minisar och hittar på masssa massa äverntyr. älskling.
spring love.
same but not.
stanna inte
de enda ja vill är att gå hand i hand med dig. och aldrig stanna.
special
dörren
allt har känts så bra, tills de blir mörkt igen, solen går i moln och allt tycks ha skymts undan bakom skynket. mina ögon faller ihop och känslan i magen ropar högt. oro. ängslighet. hopplöshet. önskar vi kunde skratta igen, sådär som när vi var små. små och lyckliga och vi hade inte en aning om vad som väntade när vi blev "vuxna" de enda vi ville, bli vuxna. nu sitter vi här, bittra över våra liv, var de såhär jobbigt, så här svårt. det hårdaste är att man måste kämpa, köra, fast man helst vill ligga i fosterställning i ett mörkt rum och bara gråta. idag kändes de, gråten i halsen och idioter som skriker bakom ryggen. jag orkar inte. jag orkar på riktigt snart inte mer. shit va de känns nu. i hela kroppen. paniken växer, vad fan ska jag göra? iskylan etsar sig fast och lämnar mig inte förns jag ligger i din famn. kanske borde jag springa och aldirg komma tillbaka, men frågan är bara vart ska jag ta vägen? vilken dörr ska jag stänga och vilke borde jag öppna? shit.
