har aldrig lyssnat när du lovar

en ros i din hand och jag i din famn. allt ekar och jag hör inte vad du säger, dina ord suddas ut och nu står jag är helt ensam. ensam i en mörk skog, för när du är här skiner solen. visst kunde jag bett dig åka men jag ville vänta tills du fråga. min syn förändrades när allt exploderade som en bomb som jag aldrig hade räknat med. ett besök senare och allt kändes renare, rent och fint i ett par timmar, sen såg vi inte varandra i allt smuts igen. jag önska att jag var den som fick dig att vilja. jag tar ett steg ut idag, försöker tänka på någon annan, det är svårt, men jag ska försöka se i de mörker du lämnar mig i. jag ska försöka ta mig fram och göra mitt bästa i att vara jag. solen kanske kommer fram igen, antingen tillsammans med dig eller med någon annan. mina fingrar skakar och mitt hjärta slår snabbare än vanligt, för jag vet inte vad du tänker.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0