nathaliesderberg

tystnaden som infann sig när telefonen dog gjorde att all min smärta kom tillbaka. att du inte tyckte att det var värt att göra något åt saken gjorde ondare. för varje dag som går och för varje gång är det som att jag kan ta mer men ändå är det som att jag ställer mig längre bort och desto mindre vill jag kämpa för det jag just nu kämpar för. du ser inte hur mycket jag kämpar. jag tror inte du ser någonting, för varje punkt, för varje frågetecken blir du tyst, aldrig hör jag dig säga, förlåt, vi stryker ett sträck över allting och jag ska göra detta ogjort. allt jag ber om är att du ska finnas här. frågan är om du ens försöker, det är så svårt för mig att se. frågan är om du har gett upp eller ens har ngt hopp i din själ. jag vill le, jag vill vara glad. jag hör vad du säger men mina känslor tar över. jag känner mig dum som inte lyssnar, för det jag ser är din handling, och endast. fel eller rätt det är frågan, för alla är vi olika, och älskling du vet att jag är duktig på att förlåta. så låt oss förlåta, låt oss le det är allt jag vill just nu. men frågan är kommer jag någonsin kunna le med dig?