nathaliesderberg

Jag hör fel, jag ser fel och jag tänker fel, du hjärntvättar min hjärna i nittio grader och jag tycker själv att jag är en dum idiot som är som jag är. Min mage bubblar just nu, inte är kärlek utan av ångest, över många faktorer, av att jag känner mig misslyckad, känns som att efter varje tugga av misslyckande så känns de som att jag är på väg tillbaka till det som var och det går mig orolig, det får mig att vilja lägga mig ner och ge upp, allt hopp som finns i mitt hjärta försvinner och jag kan inte tro på mig själv, men samtidigt kan jag inte vänta tills morgondagen börjar så jag kan bevisa att jag fortfarande har det i mig. Du ser mina sorgsna ögon direkt när mina tankar kommer, ingen annan ser men du gör det och du får mig att känna mig mindre ensam. Ibland vill jag ta en kniv och rispa för jag klarar inte av smärtan av oron som befinner sig i min kropp till och från. Jag vet hur du mår, du ser att jag ser dig, men du ser inte hur mycket jag känner för dig. Jag vet inte vad jag kan göra mer än det jag gör. Jag har en känsla i magen som jag måste slåss med samtidigt som jag måste slåss med dig. Jag orkar egentligen inte, men gör det i alla fall. just nu vill jag somna och inte vakna på ett tag. Jag hatar min tanke och jag hatar allt som har fått mig att bli såhär. Jag ska ge mig fan på att jag ska klara mig, och jag tror inte jag förstår hur lätt det är men samtidigt så krävs det mer än vad jag förstår för att jag ska kunna komma tillbaka till den där rutan jag stod på. Jag vill inte vara intryckt med en massa taggtråd runt om mig för du skrattar åt mina tankar och de gör mig ledsen, du gör mig ledsen när du inte kan le för mig längre. Jag tar ett djupt andetag och försöker släppa alla tankar som jag har och som gör att min kropp vänds ut och in. Farväl.