nathaliesderberg

Jag tror inte du förstår vad det jobbiga är, tror inte du förstår vad de faktiskt är som slår till mig i höften var femte minut och påminner mig om vilken skit jag är. Du får mig att känna mig som smuts på marken, men ändå så fäster inte dina ord på min hjärnhinna för det du ibland säger stämmer inte. Jag hör men jag förstår inte, jag ser men det är för långt bort, för det du påstår har aldrig korsat min väg och allt jag skrev i din bok har du suddat ut, försökt raderat. Man kan tyda att någon skrivit något fint där, men du har ansträngt dig för att få bort alla tecken som någonsin existerat att jag har vart den som har hållt din hand. Regnet ösar ner och jag sitter här med lampan släckt, mörkret faller tidigare nu förtiden och vi går mot en vintertid, den tid vi aldrig är redo för. Kylan smyger sig in under våra kläder som smyckar våra kroppar och som på något sätt säger vem vi är och vart vi kommer ifrån. ditt smile på dina läppar finns inte längre där, det är som att allt du ägde föll ner i en grop och rätt var det var hade du täckt över den. Jag säger inte att du får skylla dig själv, dina tårar, din tvekan är du inte värd, men allting har sin mening, och antingen är det du och jag som ska lära, så bit ihop och tål det du inte trodde du skulle klara. När du tittar på mig är det som att du ser på en film som du egentligen inte vill se, när jag rör vid dig är det som att du känner dig fängslad utav min närhet. Jag kan inte sätta ord på din känsla. men mörkret infinner sig i våra själar, i våra hjärtan och vi ler inte längre.