nathaliesderberg

jag är så rädd. så rädd att ingen kan förstå. mina ögon fylls av tårar så fort jag tänker på det. hur rädd jag faktiskt är. tänkt dig att du har lagt ner hela din själ på någon, gjort allt för att de ska bli ni, för att han ska älska dig,vilja vara med dig, sakna dig när du inte är vid hans sida. jag har gjort allt jag har kunnat. och jag har krigat,försökt när de har känts så hopplöst de bara har kunnat, känt mig värdelös, ensam och lämnad. känts så hopplöst så pass att man egentligen bara villl ge upp. men ändå har jag stått kvar, hela tiden. så fort jag ser ett litet tecken på att jag ska få gå igenom det där hårda, vassa, jobbiga igen, då blir jag så rädd, att du aldrig kommer förstå. jag ryser i hela kroppen, för vet du. jag vill aldrig gå igenom samma sak igen. jag hoppas att jag har förtjänat dig nu, förtjänat att få ha de bra nu. jag är jobbig att leva med. men jag är det av en andledning, jag har fått försökt förstå, kämpat i ensamheten och hela tiden väntat på en tid där allt ska kännas bra,och så fort jag ser ett tecken på att de är påväg tillbaka, bitar jag tillbaka, säger jag ifrån, för jag vill aldrig hamna där igen. och jag älskar dig mer än något annat. jag är rädd älskling. det är allt. jag vill inte att de ska bli som förr, för jag vet att jag inte kommer kunna ta de igen. jag vill inte att de ska ta slut. jag är rädd. jag älskar dig.