nathaliesderberg

konsten att bearbeta känslorna som jag bär på är en kamp, en kamp mot tangenterna. jag faller in i min värld ibland, där tårar bara rinner, som regnet piskar mot rutan. pulsen ökar och andningen blir svår. fingrarna skakar och jag vet inte vart jag ska ta vägen, hjälp, hjälp mig härifrån, men låt mig aldrig gå. konstigt. hur allt bara kan vända. att jag grät för att de gjorde så ont, att jag bara föll ihop sekunden jag skulle ställa mig upp. och så när man vaknar nästa morgon är det som att ingenting har hänt och man kör på i samma takt och som aldrig förr igen, likt ett sjtåg som är försenat. hela tiden försenat, springer hem till dig. men du är inte hemma. saknar och längtar, lugnet du ger mig när du håller om mig, sådär hårt som bara du kan. känslan du omfamnar mig med när du kysser mig. pirret enda in i själen och hur dina fingertoppar kan få hela mig att slappna av. när du viskar fina saker i mitt öra när jag ska sova. när du ringer och säger godnatt och när du gör allt för att de ska bli bra. känslan att vi har varandra, vad som än händer. du och jag. trygg och kär. ledsen och trasig, allt på samma gång. livets sång. de är vad alla pratar om.