dagens ära
Ligger i sängen i min bror gamla rum. Är hos mamma i västerås. Det är en slags lättnad som infinner sig i min mammas sällskap, men även en slags frustration. Men den börjar alltmer avta och jag börjar mer och mer kunna ha en otroligt bekväm relation till henne. Min mamma, hon är fin hon. Hennes hjärta är stort och varmt. Hon har trots allt format mig mycket. Tangenterna på min dator är sådär hala, att jag lätt halkar så vissa ord blir till något helt annat. Vi har suttit på altanen och pratat liv. Jobb, arbete, inkomst. Allt som får mig att just nu att må dåligt. Jag blir så blind, jag är så naiv, så blåögd, tror så jäkla gott om folk. Jag trodde fel, jag vet att han trampar på mig, den mannen trycker ner mig på golvet och så psykiskt dåligt han har fått mig att må mitt uppe i allt annat. Han har fått mig att förlora tilltron till mig själv, till mitt egna jag. Han kan ta ifrån mig en isglass en varmsommar dag och jag tycker de är helt okej. För han säger det, och jag tror på det. Är det inte sjukt hur folk kan få en att tro att det är okej. Man måste samla allt på hög, gå ner sig totalt i skiten och höra andra säga det, försvinn, du måste försvinna från din situation, inte konstigt, det bryter ner dig, förstör dig, krossar dig till den grad att du själv inte kommer komma ut ur det. Shit, solen skiner, men jag har inte hunnit se, hunnit njuta, för han har stått där och spottat ner mina glasögon, skrikit i mina öron och slagit mig i ryggen så jag inte kan se, höra eller förstå de andra. Jag har tagit det, fått dåligt samvete och mått förjävligt, klankat ner på mig själv. Men nu föll stenen ner, på riktigt. Ja, ibland måste man höra för att öppna ögonen. En gång för mycket. Eller aldrig mer. Jag vill inte, jag orkar inte, jag ska inte mer. Nu får det vara nog, nu ska jag förflytta mig från hans onda hänsynslösa sätt, han ska inte krossa mig. Jag ska gå innan jag fallerar totalt.
Det är dags nu. Det är inte värt det ngt mer.
