nathaliesderberg

det blir lätt så, när man sitter såhär för sig själv att alla tankar liksom blir till en klump. allt kretsar kring en sak oftast. just nu är det eddie. konstigt, kanske, eller inte en aning. jag önskade ibland att folk fick se honom på riktigt, så som jag får se. hur fantastisk han är, min ögonsten, min älskling. åh så fånigt, men åh så sant. jag tugga flourtabletter som om de vore godis och hoppas alla tänder förvandlas till tänder som aldrig har blivit attackerade av tandtroll. det är jäkligt svårt att dricka en klunk vin har jag obsarverat till kvällens ära, visserligen drack jag kanske bara 5 klunkar, men en är ju totalt omöjligt. det är jag precis som att ta en tugga från middagstallriken. katastrof, det går ju inte, då får jag ju inte ens uppleva smaksensationens blanding mellan kött, potatis och bea. nej jag skippar det här, av någon konstig andledning har jag fått värsta viktnojjan. tok nojja faktiskt. vill helst svälta, sitter och önskar att det fanns tabletter som gjorde att man slapp käka. vart kommer det här ifrån? vart kommer osäkerheten ifrån? den smögs sig in från hörnet där vi skratta, men shit vad de blev allvarligt här. imorgon stormar åtta förhopppningsvis glada tjejer in i min atron kvadratare. shit, det blir jäkligt spännande, lika spännanade som att se tjugo kineser intrycka i en bil. jag säger såhär, ett gott skratt förlänger livet. nu slutar vi deppar och konstaterar att eddie kommer hem om fyra veckor, imorgon ska vi ha så roligt och det är ju faktiskt sommar. kan ju nästan inte bli bättre! FAN!

---

jordens kanske mest attraktiva par.