nathaliesderberg

idag klev jag upp något sådär försent. resulterade i att man får raska på rätt snabbt för att inte missa bussen, puder och sånt får man ju total glömma. två mackor slank ner. jag älskar att läsa sånt som inspirerar mig, på riktigt, verkligen, texter som tar tag i mig och skakar om mig. jag älskar att inspireras. jag behöver det ibland, jag har en tendens att hamna i en slags rödtråd som inte klingar något positivt efter ett tag. jag märker det själv och jag kämpar och försöker men jag tar mig inte ur det, för ens jag läser en mening, med något underbart. spelar egentligen ingen roll vad det handlar om, vad det står, utan mer det vackra orden och hur meningen är helt perfekt uppbyggd från start till punkt. jag älskar att skrika, men det tillåter jag mig aldrig göra, för då blir man utvisad till något slags psykbryt som om det vore bättre. jag må vara brytbar, men inte i en psykisk benämning. shit vad jag alltid ska vara så jäkla känslosam, att jag tillåter mig överhuvudtaget, jag sitter här på fullt allvar och är helt nedstämd pga att min man inte är här och håller om mig. är jag patetisk, kalla mig patetisk, jag ska röka cigaretter, jag ska röka tills jag somnar, det dödar min ångest, eller så gör de den starkare. oftast nummer två, ett glas vin och en cigg, jag väljer det hellre än att gråta pga att jag inte har min man här. min man är i norrland och dricker öl med sina sk. polare. jag sitter i stockholm, inomhus, i min arton kvadrat stora "läs rätt" skit lilla lägenhet och gråter. eller okej jag gråter verkligen inte. men jag älskar och saknar så att jag snart spricker. jag ska sluta gnälla. tända en cigg och dricka iaf en klunk vin, i min fantastiska ensamhet. jag ska se till att njuta av mitt sällskap, inte ofta man får gå på dejt med sig själv? visst?