nathaliesderberg

Taklampan bländar mig samtidigt som jag ligger i sängen. kroppen har fått nog och mitt hjärta har aldrig känt mer smärta som just nu. jag förstod aldrig hur jobbigt de här skulle bli. så fort jag sitter själv, anländer magsmärtor och alltihopp känns helt klart värdelöst. klockan slår 00.00 och jag önskar önskningar. hoppas på allt så att de blir bättre. jag önskade att du var här, men de är orealistiskt. så jag önskar att tiden går så inihelvetes fort att jag knappt känner att vi lever, tills den 6:de då allt stannar upp i pause så jag får kyssa dina läppar igen. 00.01, tiden går så jäkla sakta, 13 dagar kvar och det känns som en fucking evighet. var inte meningen att min blogg skulle bli en slags klagomur när eddie försvann, men de kan inte hjälpas. förlåt, men mitt hjärta skriker efter honom..

idag har jag skrattat, då sprang timmarna helt plöstligt bort. tack. alla inblandade, tack.
shit va sömnig jag blev, livet känns rätt tradigt och ensamt just nu, allt kommer bli super, de vet jag ju, men hallå jag ger mig själv en käftsmäll och försöker tänka positivt, de ska ju tydligen hjälpa en aning.