nathaliesderberg

du fick mig att tro på att du var kärlek. det fjuttiga och absurda du gav mig var kärlek. du förkrossade mig i en mardröm jag aldrig hann drömma men därimot fick uppleva. dina kyssar smakade banan, jag gillade inte banan när jag inte var sugen. du satte ett avtryck mot min kind när du fick höra något som fick dig att gapa likt en barbaradocka som vill ha dig mitt i prick. jag må vart ung, men det går inte att bestrida att de du fick mig att tro har nu besannats av en annan. en äkta, en annan. du var raka motsatsen, gav känslor som inlindade mig i dagar när vi sågs och kände mig som en segelbåt som inte fick segla. barnsligt men helt rätt, jag gick vilse in i ditt hjärta, troligen av en andledning, men gud vad jag vill tacka för det tog slut. jag och du skulle aldrig bli vi, även fast jag ibland kan känna mig frestad och fråga hur du är fatt så slänger jag mig själv ner i marken på samma våglängd som du och förstår med de samma som mamma alltid sagt. jag kan inte uppleva allt igen, det skulle jag aldrig längta tillbaka till. alla tårar du fick mig att falla. inga vackra tårar, det var över balanserade tårar fyllda med osäkerhet och förtvivlan. en längtan hela tiden, en sökan föralltid efter något större. som att jag gick på den lilla grusstigen brevid E4an och jag vill komma dit, men visste inte om jag vågade springa rakt ut mellan alla bilar som dundrade förbi i 120. klokt sa jag tillslut ifrån. med håret uppsatt i en ruffsig knut, osminkad och i förjävligt tillstånd ifrågasatte jag hur man kunde misstolka min känsla. du höll med. för varje dag som gick efter den sekunden av bristande liv, kommer jag aldrig att glömma att jag aldirg älskade. jag låtsades som i en sagobok jag läser för barnen hur livet är ljusblått med rosa kuddar. jag satt med ett leende på läpparna innerst inne, men ändå ljög jag för mig själv, ung som jag är och var, med stora förlorade tårar rakt ner på kudden jag sov på, för du fanns inte där längre. men sanningen var att du aldrig försvann, tills jag satte ner foten och ba dig rent ut sagt dra åt helvete. jag hoppas inte den sved, det är de sista jag vill på denna livslånga stege. men jag hoppasdes de kändes, precis som du fick min att känna. känna i magen varje gång du blickade efter nära som inte fick se, mig, med dig.