förstått det nu.

Promenera och springa i skogen inger en frihetskänsla ingenting kan gå imot. Jag ser dig överallt men ändå infinner sig en lättnad i min kropp att jag just nu slipper oroa mig om att du inte ska komma hem. Oron finns där, men av andra skäl nu, men jag försöker djupt att lita på allt de du sagt och jag vet att du också kämpar fast än du verkligen inte har något att vara rädd för. Pustar ut, körde slut på ett par sekunder, inte vanan inne, var länge sen jag flåsade. Jag vet inte vad jag borde göra. Det är en lång att göra lista, men jag tar inte tag i det, borde göra det, borde verkligen. Vuxen och människlig men ändå som ett barn och ett hopp om att allt löser sig även fast jag sitter stilla på arslet. Knapert med det är värt det, i slutändan vet jag att det här gynnar mig, även fast det känns i magen och att jag alltid ska överreagera. Vad betyder det egentligen? Vad är det för tecken att jag hela tiden ska oroa mig åt saker som jag inte borde oroa mig över. Det är vindstilla, solen lyser fortfarande och klockan slog precis nio. Sommar och man borde njuta av varje liten sekund, men vi glömmer bort värmen och fokuserar  på dom minimala problemen som kretsar om kring oss. En sak jag oroar mig över är alla dina oöppna brev och jag undrar vilka problem som kommer uppstå med dom. Jag hoppas att du tar itu med dom så fort du kommer hem. Efter du har pussat och kramats med mig förstås. Gräset är lika grönt som ifjol men på något sätt doftar allt mer. Är det pga att du finns i mitt hjärta och att jag slipper all smärta som mitt före detta boende kostade. Lättar mina ögon, blickar ut och tänker, allt ska bli bra, inom sin tid, allt ska bli bra och jag ska göra det bra, jag ska resa mig nu, göra allt för att jag ska må bra, för det behövs. Jag har förstått det nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0