tyst



du frågar hur det är fatt. då var de ingenting. och nu frågar du inte, nu ser du inte att de är något och nu vet jag inte hur jag ska få fram det. det där som trycker hårt runt mitt hjärta medan dina smilband drar iväg. du skrattar, jag kan inte låta bli att le, blunda till verkligheten och låtsas att allt är så bra de kan vara, det är komplicerat, så komplicerat att jag inte ens kan se klart. jag försöker använda glasögonen mamma gav mig men de hjälper inte, försöker söka ord hos andra för vad som är sant och inte, men ingen visar mig någon väg. slänga mig ut i intet eller sitta kvar att le. allt kommer säkert falla på plats, förr eller senare. ingenting är perfekt, ingenting är som man vill och ingenting blir som man tänkt sig. men inställningen kan ge vika och ge oss något vi inte trodde på. adrenalinet som pumpar om vartannat är ett osunt jävla tecken, men vad ska man göra när man är mitt uppe i det och itne kan säga hej men heller inte hej då. vad borde man göra, det vet man egentligen, alltid, men ändå byter man spår och går åt helt andra hållet, håller tummarna och tänker allt kommer bli bra, men frågan är om det någonsin kommer bli bra, när det aldrig har vart det.

kärlek, hat, skam, tvekan, brister och ögon som säger allt. jag älskar dig, det vet du och jag håller fast i dig som om jag inte hade något annat. jag har en tendens att göra så. hålla så hårt att allt spricker, blir till små splitter. vi får se vad som väntar runt hörnet, jag vill helst inget veta, jag sitter alltid här i tystnaden och ser mig omkring, finns det något där, men mitt hjärta slår så hårt att jag inte ens vågar vara jag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0