nathaliesderberg

det var ett år sen, de var kallt, ruskigt kallt, de blåste inom mig. en jäkla oändlig röra vart jag än vände mig. folk blev arga, folk blev ledsna, folk svek och folk skrattade. jag kommer alltid minnas hur du gjorde bort mig framför dina vänner. det var krig, och än har väl ingen vunnit. igår firade vi ett år. även fast de har vart ett turbulent år så firar vi, för vi har varandra. ingen kan förstå vilken trygghet, kärlek man ger och får av varandra. som en famn man mår så bra i att ingenting annat kan mäta sig med det. jag orkar inte baktala, jag orkar inte ignorera, jag orkar inte försvara, för jag har hittat en person som jag verkligen verkligen älskar. min smaklökar avtar en liten stund, för att sedan åter komma tillbaka. kryddar och saltar maten lite mer än vanligt för just nu känner jag ingenting. du brister ut ett herregud vad starkt det är. medan jag, jag känner ingenting. ibland kan vi inte förstå hur den andre kan tänka så absurt annorlunda, hur du och jag som tyckte så lika igår, idag inte ens kan komma överrens om en sak. hjärtat börjar slå så hårt ibland, jag skuldbelägger mig för både de ena och de andra. jag har problem, inte så små heller. en utskällning hjälper inte, det gör inte mig någon nytta, du måste tala till mig för att jag ska förstå. punkt och pricka. ena sekunden tycker jag att alla är idioter och andra förstår jag. ibland vill jag bara trycka på pause, men just nu står allt så stilla så jag vill spola fram alltsammans. du kommer aldrig förstå. känns de som.



jag gråter med mitt ena öga och ser klart med de andra.
vad är de du gör mot mig. egentligen.