nathaliesderberg

ibland önskar jag bara att du kunde viska i mitt öra exakt de jag vill höra. men de blir riktigt aldrig så. jag får oftast be, om inte på mina bara knän, ge dig order. oftast blir det suckningar och du vet ju hur de får mig att känna. all kärlek jag knaprat ihop för dig och de jag får är ett suck. exakt så känns de ibland. men jag vet att du är så mycket mer. så mycket mer än någon skulle kunna ana, så mycket mer än vad din familj ens kunde ana. för du visar inte det jag ser. för de mesta känns allt bra, inte helt bra, inte som att vi är ute på e4an och kör jäkligt fort och ingenting händer-bra, utan mer som att vi är ute och går på en grusväg ute i skogen och kämpar för att hitta rätt. ibland vill jag lite mer och ibland vill du mer. det är så olika för var dag som går. ibland känns vi som änglar och ibland helt tvätrtom och ibland både två samtidigt. fantastiska kärleken vill jag aldrig leva utan, och jag ska fortsätta gå brevid dig. tills du stannar eller springer åt andra hållet, då släpper jag taget, för i den stunden vet jag att jag inte kommer orka mer. men så länge vi försöker och vi vill så kommer jag gå alldeles intill dig. dina händer är så mjuka, dom tar på mig som en kyss. jag vill aldrig släppa taget när du håller om min kropp. när du visar och ger mig all den kärlek du har då är jag som lyckligast. då vill jag pausa och bara njuta av kärleken vi har för varandra. så fin, så ömsesidig som ingen kan förstå eller se. du gör mig lycklig, trots allt, så gör du mig så jäkla lycklig.