nathaliesderberg

allt har känts så bra, tills de blir mörkt igen, solen går i moln och allt tycks ha skymts undan bakom skynket. mina ögon faller ihop och känslan i magen ropar högt. oro. ängslighet. hopplöshet. önskar vi kunde skratta igen, sådär som när vi var små. små och lyckliga och vi hade inte en aning om vad som väntade när vi blev "vuxna" de enda vi ville, bli vuxna. nu sitter vi här, bittra över våra liv, var de såhär jobbigt, så här svårt. det hårdaste är att man måste kämpa, köra, fast man helst vill ligga i fosterställning i ett mörkt rum och bara gråta. idag kändes de, gråten i halsen och idioter som skriker bakom ryggen. jag orkar inte. jag orkar på riktigt snart inte mer. shit va de känns nu. i hela kroppen. paniken växer, vad fan ska jag göra? iskylan etsar sig fast och lämnar mig inte förns jag ligger i din famn. kanske borde jag springa och aldirg komma tillbaka, men frågan är bara vart ska jag ta vägen? vilken dörr ska jag stänga och vilke borde jag öppna? shit.