Skarpt

Jag kan inte tala utan att visa hur det är, hur de ligger till. språket rullar av mig och jag brister ut i skratt för de var inte meningen att säga sanningen. Men de bara kom. Falsk, är de jag som är de? Ljuger jag för dig, eller är de tystnaden som är falsk. Jag kan inte sova för du gör mig orolig. Blicken fäster inte där jag vill ha den. Du är suddig. Men jag vill ju ha dig skarp, i kontrast till allt de andra. För saken är att jag inte ser om du gråter eller om du skrattat. Förlåt mig. Snälla!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0