efter tre år av förnedring.

 

Handen skakar men inte ofrivilligt. Kylan tränger sig på och leendet försvinner samtidigt som allt är borta. Svart och hemskt, tårarna fängslar mig att se klart. Synen är suddig och allt är konstgjort, som i en ny värld. Försöker springa ifrån allt som håller mig kvar. Håller mig fast i det jag inte vill. Hör hur du trycker ner mig, hör hur du skriker, du släpar mig på golvet, jag längtar bort. Springer härifrån och jag vill aldrig titta tillbaka, jag vill inte vara ensam, inte lämnad, inte själv. Men ändå är det bara jag, som försöker ta mig bort ifrån allt. Från alla som inte får mig att le. Längre.

 --

Du blockerar mina tusen regnbågar, tillsammans med mitt leende och mina tårar.

 ---

Precis som när du ramlar och slår dig så tröstar någon dig, oftast. Hjälper dig tvätta rent, syr igen om det behövs eller tejpar igen det. Det gör ont men det går över.

Jag vill inte varna, för alla måste gå sin egna väg, men jag vill bara ge ett råd till alla tjejer. Sätt alltid dig själv  första hand, för det är ingen som kommer tacka dig när du väl förlorat dig själv i någon annan.
Låt dig aldrig kontrolleras eller bli tillsagd vad du ska säga eller tycka.

 

 

/från det hemska tre åren med dig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0