nathaliesderberg

Det var länge sen jag kände sådär som jag nu känner. Jag ser inte dina ord som krav, jag är glad att du säger som du säger, för ibland blundar man för verkligheten och ser bara 100 meter fram och glömmer att allt annat existerar. Jag sitter här med hjärtat delat, för jag vill så mycket, men det är som något håller mig tillbaka, som att någon trycker ner mig i stolen så jag inte kan gå dit jag vill. Jag vet inte vem det är som orsakar smärtan, du eller jag, vem är det som skapar problemen. Hinder efter hinder och jag försöker hoppa över, men jag ramlar efter varje försök. Jag fallar ner och slår i marken och i tanken hade jag redan kommit i mål, men jag kommer ingenstans. Stampandes på samma plats försöker jag hjälpa dig men jag är inte den där personen, jag vet allt gott men samtidigt finns det en stor tvekan om mig själv och det är den som hindrar mig att klara allt det jag vill. Jag trodde aldrig jag skulle vara hon för dig och det gör mig glad, men jag är så ovan. Jag är rädd att du måste hjälpa mig, dra i mitt hår för när jag inte ser är det för att jag inte tror på det som finns i min tanke, på det som egentligen stämmer.