nathaliesderberg

det gör ont i ryggen och ögonen svider. stolen är så hård att jag får ont och jag vill egentligen inget hellre än att lägga mig i sängen. men det går inte. kan inte somna. kan inte slappna av. får en känsla av obehag, som att jag vill slita av mig allt mitt hår med mina bara händer. som att jag vill skrika tills jag inte kan tala mer och som att jag vill spänna mina muskler tills de slutar att fungera. alla som fått mig att känna mig såhär kass. så dålig. precis som att vad jag än gör, trots allt jag gör, så duger det inte. jag är inte värd mer än de ni givit mig. trots att jag trippar på tå för dig slutar de med att du snackar strunt bakom min rygg. trots att jag ställer upp och lyssnar och förstår är jag ändå en idiot. trots att jag hjälper dig är jag den som överger dig. även fast jag visar dig att jag uppskattar dig så uppskattar du inte mig. även fast jag gör allt i min makt för att du ska se och förstå att jag älskar dig så säger du tack och i den andra sekunden är det som att ingenting har hänt. jag har en hemsk känsla innuti min kropp som jag inte vet vart jag ska ta vägen, jag skriker inombords men jag sitter här helt lugn, med fingrarna på tangenterna och snart kommer jag ligga och sova. låtsas som att allt är bra, som att jag mår bra och hoppas på en bättre morgondag, det är jag bra på. men jag avskyr mig, ni har fått mig att hata mig. för ingenting är nog och ni kräver bara mer och mer. allt vad jag säger och allt vad jag lyssnar står ni bakom hörnet och ger mig en örfil för att jag hittade någon att bry mig om eller för att jag valde fel. eller för att jag inte såg, när allt jag gjort är att ha sett.

ibland vill jag bara ge upp, springa tills mina ben inte orkar mer, skrika tills det inte finns någon luft kvar och bara sluta mig och försvinna. men jag vill ha dig. jag vill vara med dig. och jag är bara så rädd att du ska sluta kämpa för mig. sluta se mig. då kommer jag försvinna. då kommer jag springa.