nathaliesderberg

din klocka har stannat. du knuffar undan mig som om jag vore en fjäder och jag låter mig falla, ner i de mjuka och hårda. låter de omfamna mig. det tar hand om mig. när inte du finns där. jag gråter men de slutar, för jag vet att jag klarar mig själv. alltid. vad som än händer, kan jag om jag vill. dina onda blickar får mig ibland att ta ett steg tillbaka. för jag tycker inte jag är värd det. jag tycker jag förtjänar dina leenden. jag hoppas bara du förstår de själv.