nathaliesderberg

Såret läker men tiden går sakta. Tittar ner på det variga, inflammerade. Det gör inte ont, de ser bara obehagligt ut. Alla frågar vad jag har gjort. Vad som har hänt. Men bara när de ser hur jag gråter. Tränger mig före för jag orkar inte stå längst bak längre. Jag har fått slagits för att få den platsen i ditt hjärta. De gör ont, men inte såret som snart blir till ett ärr, utan känsla, bara ett minne. Ett suddigt, som jag knappt kommer ihåg. Längre. Tiden gick så fort. Och jag sa förlåt. Plåstrar om mitt hjärta med ett självförsvar att jag alltid klarar mig själv. Så jag inte spricker, i hjärtat, om du lämnar mig.