nathaliesderberg

ibland kniper jag. som när jag tycker något är jobbigt. som när jag blir sårad. då tystnar jag med hela världen. då ler jag inte de minsta. då är jag tyst tills du får mig glad igen. och det bästa är att du alltid får mig glad. du är sådär tyst nu igen. oroar mig. får ont i magen, tänder en cigg och försöker se vad som skymtar bakom molnen. solen har vart framme ett tag nu. man väntar alltid på att regnet ska komma från ingenstans och förstör allas utomshusplaner. men faktum är att ingenting bli faktiskt som man tänkt sig. imorgon har jag lite på mitt schema. skönt, lättande, hatar att sitta stilla, de gör mig tröttare än att faktiskt få jobba. jag försöker vända bubblorna till ingenting. ingenting är bättre ibland. ibland känns det tysta intet bättre.

 

för mig är du underbar för du får mig att skratta som ingen annan får, för du får mig att le som ingen annan får, du får mig att förstå som ingen annan får, du får mig att älska, du får mig att längta och du får mig att aldrig vilja vara med någon annan. det är du och jag nu och jag vill ha det så, för ditt hjärta bär mig när jag bara vill sjunka. vi har lättare att se varandra för varje dag som går. vi ser varandra tydligare för varje dag som går. du får min mage att pirra även fast du är långt härifrån. du får mig att le bara du snuddar vid min tanke. du får mig att klara det jag inte trodde, du får mig att aldrig vilja släppa taget, du får mig att vilja skapa en framtid tillsammans med dig, du får mig att vilja bilda en värld med dig. fast än mitt hjärta skriker tillsammans med alla mina organ att du ska vara här, så vet jag att de här är det du vill och då går det, med tårar och med jobbiga stunder, men det gör allt lättare att handskas med. för jag vet att du mår bra. jag är kär, förälskad och betagen av dig och allt som har att göra med dig. jag älskar varje litet hårstrå på din kropp och jag älskar dina ögon när dom ser på mig, och dina kramar, när du håller om min hand, och när jag får ligga på din arm. när du pussar min kind och min panna, och jag älskar att ha dig vid mig. det är värt att vänta på. jag väntar för jag älskar. jag älskar för du är underbar.

 

 

 

Promenera och springa i skogen inger en frihetskänsla ingenting kan gå imot. Jag ser dig överallt men ändå infinner sig en lättnad i min kropp att jag just nu slipper oroa mig om att du inte ska komma hem. Oron finns där, men av andra skäl nu, men jag försöker djupt att lita på allt de du sagt och jag vet att du också kämpar fast än du verkligen inte har något att vara rädd för. Pustar ut, körde slut på ett par sekunder, inte vanan inne, var länge sen jag flåsade. Jag vet inte vad jag borde göra. Det är en lång att göra lista, men jag tar inte tag i det, borde göra det, borde verkligen. Vuxen och människlig men ändå som ett barn och ett hopp om att allt löser sig även fast jag sitter stilla på arslet. Knapert med det är värt det, i slutändan vet jag att det här gynnar mig, även fast det känns i magen och att jag alltid ska överreagera. Vad betyder det egentligen? Vad är det för tecken att jag hela tiden ska oroa mig åt saker som jag inte borde oroa mig över. Det är vindstilla, solen lyser fortfarande och klockan slog precis nio. Sommar och man borde njuta av varje liten sekund, men vi glömmer bort värmen och fokuserar  på dom minimala problemen som kretsar om kring oss. En sak jag oroar mig över är alla dina oöppna brev och jag undrar vilka problem som kommer uppstå med dom. Jag hoppas att du tar itu med dom så fort du kommer hem. Efter du har pussat och kramats med mig förstås. Gräset är lika grönt som ifjol men på något sätt doftar allt mer. Är det pga att du finns i mitt hjärta och att jag slipper all smärta som mitt före detta boende kostade. Lättar mina ögon, blickar ut och tänker, allt ska bli bra, inom sin tid, allt ska bli bra och jag ska göra det bra, jag ska resa mig nu, göra allt för att jag ska må bra, för det behövs. Jag har förstått det nu.

jag kan ställa in hela kroppen på att det kommer vara såhär nu och det blir inte lika jobbigt. det är en slags försvarsmekanism jag har inne i blodet, men så fort jag har de minsta förväntning och det inte blir så, så blir jag sårad, ledsen och lägger ut all mitt förtroende och det finns inget tvivel i min kropp. men när jag har ställt in kroppen, då tror jag inte, då vet jag med säkerhet att de är såhär de kommer vara. då tar de längre tid innan trårarna utlöses. dom kommer men jag slipper gråta nu. för jag visste att du skulle åka, och jag visste varför. det gör allt tusen gånger lättare. ingenting är perfekt, även fast du kan få mig att brevid dig känna mig som om jag inte borde någonsin befinna mig vid någon annan, så finns det ingenting som heter perfekt. förstår inte ens varför ordet finns. för alltid när vi tror att allt är bra, då kommer någonting, litet som stort och slår åt. bara för att vi ska känna livet i ådrorna, och för att vi ska kunna känna uppskattning, han är smart han där uppe. jävligt smart.

 

 

han har åkt nu, han som fyller mina dagar. han åkte för ett tag sen, men det är nu det känns tomt. vi vet att vi ses snart igen, men det krampar lite i magen och ögonen vattnas en aning att du inte kommer vara här på ett tag och sätta leenden på mina läppar som du brukar. att jag inte ska få kramas med dig och att jag inte får hålla om dina hand, du som har dom bästa händerna, dom som tar på mig så skönt. hur mycket jag kommer sakna kan jag nog inte förstå. och hur glad jag kommer vara och hur mycket det kommer pirra i magen när vi ses igen. jag längtar redan älskling. det är nu de verkligen känns, hur mycket vi älskar.

 

 

du är han som fick mig att le när ingen annan kunde.

om sanningen ska fram är mitt hjärta lika rött som kärlek är. jag älskar verkligen, inte med dimma framför ordet utan klart och tydligt, älskar. vad än någon säger så har mitt hjärta hittat en plats som inte går att flytta. inte imorgon och just nu. man vet inte vad som händer och vad du kan göra, men en sak är säker du måste spräcka hela glaset för att jag ska kunna sluta älska. min blick fångar alltid upp dig när du är svag, när du har gjort bort dig, men jag visar dig alltid vägen tillbaka. trädens grenar är fyllda av vackra gröna blad och jag har färgat mitt hårt så jag kan gå hand i hand med kärleken. tärningar kan vi alltid kasta, men jag vill inte prova just nu, för dina ögon är dom enda jag vill se in i. jag ser ingen annna, jag ser bara dig. alla runt om kring är som luft eller ingenting. du är allt jag ser och vill röra vid, öga mot öga, jag säger det till dig en gång till. låt mig föralltid vara din.

du frågar hur det är fatt. då var de ingenting. och nu frågar du inte, nu ser du inte att de är något och nu vet jag inte hur jag ska få fram det. det där som trycker hårt runt mitt hjärta medan dina smilband drar iväg. du skrattar, jag kan inte låta bli att le, blunda till verkligheten och låtsas att allt är så bra de kan vara, det är komplicerat, så komplicerat att jag inte ens kan se klart. jag försöker använda glasögonen mamma gav mig men de hjälper inte, försöker söka ord hos andra för vad som är sant och inte, men ingen visar mig någon väg. slänga mig ut i intet eller sitta kvar att le. allt kommer säkert falla på plats, förr eller senare. ingenting är perfekt, ingenting är som man vill och ingenting blir som man tänkt sig. men inställningen kan ge vika och ge oss något vi inte trodde på. adrenalinet som pumpar om vartannat är ett osunt jävla tecken, men vad ska man göra när man är mitt uppe i det och itne kan säga hej men heller inte hej då. vad borde man göra, det vet man egentligen, alltid, men ändå byter man spår och går åt helt andra hållet, håller tummarna och tänker allt kommer bli bra, men frågan är om det någonsin kommer bli bra, när det aldrig har vart det.

kärlek, hat, skam, tvekan, brister och ögon som säger allt. jag älskar dig, det vet du och jag håller fast i dig som om jag inte hade något annat. jag har en tendens att göra så. hålla så hårt att allt spricker, blir till små splitter. vi får se vad som väntar runt hörnet, jag vill helst inget veta, jag sitter alltid här i tystnaden och ser mig omkring, finns det något där, men mitt hjärta slår så hårt att jag inte ens vågar vara jag.

är det sanningen eller ljuger vi för varandra när vi försöker. kommer det blir bra? jag hoppas varje dag.
jag kastar mig ner i en sjö och hoppas att du hjälper mig så jag inte dör.
från den ena dagen till den anadra, hjälper vi varandra att andas. men ser du vad jag menar
när jag upprepar mig om hur de ska vara, hur de bör vara. mitt livs skatt. jag ber dig en gång för alla
gör så att de blir bra, för snart får du mig att falla, och snart ger jag upp, efter alla gånger vi försökt.
lets do this. or lets dont. your choice, its up to you.

solen skiner men det blåser kallt. riktigt kallt. blåsten får en att glömma bort solen. precis som när du gör som du gör, får du mig att glömma kärleken. det är stökigt, ligger grejer överallt och jag vet inte vart man ska börja. sommarn är här och ledigheten som ska vänta runt hörnet finns inte. det finns inte ens ett hörn men allt jag måste göra är att le och låtsas som att allt är bra. den delen är jobbig - att låtsas som att allt är bra - hela tiden. det tar på krafterna, det tar av energin och man vet aldrig hur länge man ska orka. hur länge man orkar hålla uppe den ljusrosa fasaden som egentligen är svart. svart som natten och hatet. det är dödstyst och de enda jag hör är avloppet som bubblar, droppar. du gick iväg en stund och i själva verket älskar jag att sitta här för mig själv. fridfullt, andas ut och låta tankarna falla ner. jag gråter sällan när jag är själv, oftast när de är någon som styr mina tankar. ikväll ska jag pussa på en liten vän, som jag har längtat, min lilla tjej som har vart min bästa vän i tre år, som jag alltid kunde krama när ingen annan fanns där, henne ska jag få pussa på ikväll. jag längtar.

smaken är som baken. gissa vem de är. utelåst och de bästa är att jag sitter med dig. gud hör mig. hela tiden. inte ett moln på himmlen och leenden på alla våra ansikten. jag saknar att skriva, jag vill skriva så att fingrarna gör ont. så att allt tömms ur mig. som att ögonen inte orkar titta in i datorskärmen. min teori om att de här är min terapi. gissa vem? bara jag. en vanlig men ganska ovanlig tjej. bra eller dåligt, ingen jävla aning. men rätt konstig är jag iaf, de har jag konstaterat.

Jag började leva mitt inne i döden började hjärtat slå igen. Mina ögon började se och jag hörde vad du sa. Misstag gjorde mig vis och du gjorde mig glad. Jag förstod. Jag hittar tillbaka nu. Men De är en bit kvar. De är mycket som inte är på plats än. Men jag ler just nu. Igår kunde jag inte sova. De brukar vara svårt. De är då tankarna kommer och de är då paniken blixtrar in. Men du håller min hand och för mig säger de allt. Vad än alla säger vet jag nu att du älskar mig. Jag vet att jag älskar mig. Jag vet nu. Och de är först nu jag kan börja leva. Punkt inget mer att säga. Bara tack till de få fina som faktiskt ger mig ngt i all dimma. Tack.