nathaliesderberg

ibland önskar jag att jag inte var jag. ibland vill jag inget hellre än att vara jag.
konstig som jag är. en del kallar mig psyko. en del idiot och en del bitch.
men jag har fina sidor också. tro mig. haha. godnatt typ

det var ett år sen, de var kallt, ruskigt kallt, de blåste inom mig. en jäkla oändlig röra vart jag än vände mig. folk blev arga, folk blev ledsna, folk svek och folk skrattade. jag kommer alltid minnas hur du gjorde bort mig framför dina vänner. det var krig, och än har väl ingen vunnit. igår firade vi ett år. även fast de har vart ett turbulent år så firar vi, för vi har varandra. ingen kan förstå vilken trygghet, kärlek man ger och får av varandra. som en famn man mår så bra i att ingenting annat kan mäta sig med det. jag orkar inte baktala, jag orkar inte ignorera, jag orkar inte försvara, för jag har hittat en person som jag verkligen verkligen älskar. min smaklökar avtar en liten stund, för att sedan åter komma tillbaka. kryddar och saltar maten lite mer än vanligt för just nu känner jag ingenting. du brister ut ett herregud vad starkt det är. medan jag, jag känner ingenting. ibland kan vi inte förstå hur den andre kan tänka så absurt annorlunda, hur du och jag som tyckte så lika igår, idag inte ens kan komma överrens om en sak. hjärtat börjar slå så hårt ibland, jag skuldbelägger mig för både de ena och de andra. jag har problem, inte så små heller. en utskällning hjälper inte, det gör inte mig någon nytta, du måste tala till mig för att jag ska förstå. punkt och pricka. ena sekunden tycker jag att alla är idioter och andra förstår jag. ibland vill jag bara trycka på pause, men just nu står allt så stilla så jag vill spola fram alltsammans. du kommer aldrig förstå. känns de som.



jag gråter med mitt ena öga och ser klart med de andra.
vad är de du gör mot mig. egentligen.

tala för dig själv när du säger att du är besviken på mig. jag har så ont i mina ben. jag är tjuotvå år och har ont. hur ska jag leva detta liv för att inte sitta i en rullstol när jag är trettiofem. för fem år sedan visste jag till hälften av vad jag vet nu, då tyckte jag att jag visste mycket, idag tycker jag att jag så inte visste ett skit, idag tycker jag att jag vet mycket, men inte mer än dig, min visa farmor som gör mig så glad, så hög, så lycklig, så sprudande, så förstående och så klok. du är min vän, min enda fjäril som jag inte vill ska flyga bort. det är konsigt det här, hur vissa har så mycket mer innanför pannbenet än andra, har jag gjort fler misstag, gjort bort mig mer än du är jag glad, för då är jag mer medveten än dig. då tackar jag för det. jag tackar för att du skrattade åt mig i sexan när jag ville vara snäll men blev nedkastad av iskallsnö som ingen förtjänar i den åldern när allting handlar om bekräftelse. men idag vill jag tacka er, ni har fått mig medveten. så medveten att jag egentligen inte behöver någon. trots att min familj är det jag lever för, kämpar för och arbetar till. biter mig själv i läppen när jag ser dig promenera förbi, jag vill ge dig en käftsmäll men du vet inte vem jag är, du har glömt mig, men jag vill tacka dig för du gjort mig stark. ditt jävla svin, vad jag hatar dig, men trots det tack för du var så jävlig mot mig och för alla tårar du har fått mig att falla, för du ditt fula svin du har fått mig medveten, och hur står de till med dig nuförtiden?! Jag hoppas egentligen inte att du har det bra, men jag hoppas ändå att du har det underbart, för du gjorde mig någonstand här inne bland alla blodiga sår medveten och stark som en mur mellan allt ont. tack idiot.

res dig upp. jag är så förbannat trött på att se dig falla ihop stup i kvarten och beklaga dig över din situation. ibland vill jag köpa en biljett till en bajshydda i afrika och be dig komma tillbaka när du blivit klokare. när du har förstått, oj vad du kommer känna dig dum, vad du kommer skämas min vän. och andra sidan så önskar jag ibland att jag var mer som du. sådär känslomässigt involverad som bara du är. gråt inte så jäkla mycket, vafan du överreagerar. förihelvete, överreagerar jag så stämmer mina åsikter överrens om att du undereager. jag citerar dig, men jag vågar inte gråta så jag blöder istället, jag tänker mig att jag sliter av mig all hud och rycker upp alla ådror, då känns allt bättre. när du inte låter mig gråta som ett barn. jag absolut avskyr ditt orealistiska tankesätt som alltid knäpper till dig själv på näsan så du känner dig så dum. tillslut får jag ta det. det där dumma som du känner. skam. änglar finns inte på jorden, finns inte på vår planet tydligen. jag hatar mig själv men samtidigt kan jag inte låta någon trampa på mig. kastar mig ut genom ett fönster på 23:dje våningen och hoppas aldrig behöva se ditt fula ansikte igen. hemskt mörker färglägger hela mig och tillslut hinner förnuftet ikapp och jag smälter in i mina möbler igen och är lika docksöt som vanligt, nickar fint när du frågar vad fan de är för fel på mig och låtsas som absolut ingenting har hänt. mina ögonfransar faller av och jag gråter bakom stängd toalett dörr. så du inte ska se. blodet forsar för jag mått så dåligt, på djupet tillsammans med alla panikångestattacker. fylld av luft, fylld av kärlek och fylld av panik. alltsammans gör de oemotståndligt att stå imot allt hemskt. allt gråt. alla fula ord. alla spindlar som du hatar spottar jag ut i ditt ansikte samtidigt som du rycker av mig täcket jag har lagt över anisktet för att jag egentligen inte orkar bråka. för jag älskar ju dig egentligen. jag vill inte att du ska gå. jag vill inte att du ska försvinna. jag vill vinna, men det är inte värt att förlora dig. min fjärilsblomma. min sockermuffin. min solstjärna. min allt i ett. min ingenting tar vi för givet, fast allt vi gör är att ta för givet. hej uppsats av svarta drömmar som rasar ifrån mina fingertoppar. hejdå bok.

ibland önskar jag bara att du kunde viska i mitt öra exakt de jag vill höra. men de blir riktigt aldrig så. jag får oftast be, om inte på mina bara knän, ge dig order. oftast blir det suckningar och du vet ju hur de får mig att känna. all kärlek jag knaprat ihop för dig och de jag får är ett suck. exakt så känns de ibland. men jag vet att du är så mycket mer. så mycket mer än någon skulle kunna ana, så mycket mer än vad din familj ens kunde ana. för du visar inte det jag ser. för de mesta känns allt bra, inte helt bra, inte som att vi är ute på e4an och kör jäkligt fort och ingenting händer-bra, utan mer som att vi är ute och går på en grusväg ute i skogen och kämpar för att hitta rätt. ibland vill jag lite mer och ibland vill du mer. det är så olika för var dag som går. ibland känns vi som änglar och ibland helt tvätrtom och ibland både två samtidigt. fantastiska kärleken vill jag aldrig leva utan, och jag ska fortsätta gå brevid dig. tills du stannar eller springer åt andra hållet, då släpper jag taget, för i den stunden vet jag att jag inte kommer orka mer. men så länge vi försöker och vi vill så kommer jag gå alldeles intill dig. dina händer är så mjuka, dom tar på mig som en kyss. jag vill aldrig släppa taget när du håller om min kropp. när du visar och ger mig all den kärlek du har då är jag som lyckligast. då vill jag pausa och bara njuta av kärleken vi har för varandra. så fin, så ömsesidig som ingen kan förstå eller se. du gör mig lycklig, trots allt, så gör du mig så jäkla lycklig.

note to myself: köp en katt snarast. vore ju rätt jäkla mysigt.

vi är inte samma person. vilket vi ibland får för oss att vara. lika skakade varje gång när vi öppnar munnen och den andre reagerar som att ett världskrig har brytit ut och du menade egentligen ingenting. vi är inte samma, vi tänker inte alltid likadant. vi måste förstå det. respektera varandras olikheter. och försöka att mötas någonstans på mitten även fast det ibland kan svida och erkänna att man gjort fel, trampat över lite för mycket, eller bara att man struntade i. solen lyser in genom mitt fönster, höst och blåsten syns i trädet. visste du att allting blir jobbigare när det är mörkt, jag blir lika överrasskad varje år. hur tröttare jag blir, vill bara sova. helst bara det ibland. livet är mer än vad vi någonsin kommer att förstå. vi kanske ska börja ta vara på det? du och jag

fastän jag vill så vill jag inte riktigt. fastän jag kan, kan jag inte riktigt. fastän så går det inte riktigt. tradigt,

rutinmässigt, förjävligt, men ett måste.




<3

skurken bakom hörnet ser mig inte när jag paserar och i tid hade du fält mig och tagit allt jag äger. förutom mitt hjärta. vilken tur att ingen kan sno det. alla känslor man känt och alla minnen som finns bevarat i hjärtat. ibland önska jag att du kunde se in här i mitt stora röda varma hjärta. se hur de verkligen ser ut. jag tror du redan vet, men du skulle bli så säker. jag väntar i mörkret och huvudet dunkar, ibland glömmer jag bort att äta men då får jag en smäll i huvudet för det. förlust i åter förlust. tack för idag, allting som behövdes är gjort. men listan växer ju såfort man är klar. igår var det vänster sida, idag är de höger, förhoppningsvis är det ingenting imorgon. om jag har lika tur som att du missa mig. när jag fixerar blicken på dig ser jag verkligen, allt de där som du är. så fin, min lilla guldklimp.

ett leende blev till  en tår
en dag blev till ett år
en tår blev till skratt
och av ingenting hitta jag en skatt.

för ett år sen satt jag i en park med dig. för ett år sen möttes vi upp och jag var så nervös att mina händer skakade. jag minns att såfort du kramade om mig fick du mig att känna ett lugn. jag kände nog redan då för dig. men som dagarna gick föll jag mer och mer. inte bara för ditt fina leende eller dina underbara kramar, utan för den du var och är. för det du sa och för den du va. jag hade hittat någon som jag letat efter. så som jag ville att han skulle vara. det bästa med dig är att vi har roligt ihop. att vi skrattar ihop. att vi är bästa vänner samtidigt som vi älskar varandra så högt. ett år sen och nu ligger jag i sängen hemma i vår lägenhet och väntar på att du ska komma hem från jobbet. det har hänt mkt under det hör året. och de bästa med allt är att just nu känns de så himla bra. du är han jag vill dela allt med för restan av mitt liv. ha familj med och vakna upp till varenda dag. jag kämpar och det vet jag att du också gör för att de ska bli så. för visst de är jäkligt enkelt att vara kär, men för att de ska funka i längden måste man jobba lite också. jag älskar dig. av hela mitt hjärta. och varje gång du inte är vid min sida saknar jag dig. tack för du finns. och tack för allt du göra. jag vill aldrig att vi försvinner. du och jag.

jag saknar bella, jag saknar ha någon där när ingen annan ville ha med än att göra.
ensam och missförstådd, är det livets gång? suger på den och säger vi hörs sen.

det gör ont i ryggen och ögonen svider. stolen är så hård att jag får ont och jag vill egentligen inget hellre än att lägga mig i sängen. men det går inte. kan inte somna. kan inte slappna av. får en känsla av obehag, som att jag vill slita av mig allt mitt hår med mina bara händer. som att jag vill skrika tills jag inte kan tala mer och som att jag vill spänna mina muskler tills de slutar att fungera. alla som fått mig att känna mig såhär kass. så dålig. precis som att vad jag än gör, trots allt jag gör, så duger det inte. jag är inte värd mer än de ni givit mig. trots att jag trippar på tå för dig slutar de med att du snackar strunt bakom min rygg. trots att jag ställer upp och lyssnar och förstår är jag ändå en idiot. trots att jag hjälper dig är jag den som överger dig. även fast jag visar dig att jag uppskattar dig så uppskattar du inte mig. även fast jag gör allt i min makt för att du ska se och förstå att jag älskar dig så säger du tack och i den andra sekunden är det som att ingenting har hänt. jag har en hemsk känsla innuti min kropp som jag inte vet vart jag ska ta vägen, jag skriker inombords men jag sitter här helt lugn, med fingrarna på tangenterna och snart kommer jag ligga och sova. låtsas som att allt är bra, som att jag mår bra och hoppas på en bättre morgondag, det är jag bra på. men jag avskyr mig, ni har fått mig att hata mig. för ingenting är nog och ni kräver bara mer och mer. allt vad jag säger och allt vad jag lyssnar står ni bakom hörnet och ger mig en örfil för att jag hittade någon att bry mig om eller för att jag valde fel. eller för att jag inte såg, när allt jag gjort är att ha sett.

ibland vill jag bara ge upp, springa tills mina ben inte orkar mer, skrika tills det inte finns någon luft kvar och bara sluta mig och försvinna. men jag vill ha dig. jag vill vara med dig. och jag är bara så rädd att du ska sluta kämpa för mig. sluta se mig. då kommer jag försvinna. då kommer jag springa.

du är som en främling för mig. just nu. men för ett år sedan var det så annorlunda. allt var helt annat. tänk vad allt har förändrats. ögonen i din nacke håller koll på mig hela tiden. sakta men jävligt försiktigt ser du in i mig som att du kunde läsa mig som en öppen bok. ibland blir jag känslomässigt förstörd, som en blixt slår allt ner och jag orkar inte längre le. det är som de du säger förstör mig för en stund och som att jag måste bygga upp mig själv på nytt.
känslig och öm. jäklig och förstörd. jag försöker. tro mig när jag säger det.men jag känner mig svag. så svag.