nathaliesderberg

känner mig wack. känner mig nice. känner mig kaos. känner mig allt.
& allt inom ett par sekunder.

att ha hittat meningen med allt är för mig en lycka jag aldrig trodde jag skulle finna. att jag nu förstår vad allt de här handlar om. att se ditt ansikte igen var som att allt som fattades när du var borta flög in i min kropp igen, bara av att se dig stå där. din armar runt mig och dina kyssar fick mig att förstå. och allt du nu gör för mig får mig att aldrig vilja lämna din sida. allt jag har stått ut med, allt jag har sett bortom är nu bortblåst för allt du gör nu är att ge mig värme och kärlek. dú är underbar. jag är glad att jag trots allt stannade kvar.

två frusna ben och ett halvt risigt hjärta. katasrofala händer som hänsivas till dig. knapert och en vilja för något mer. livet klappar mig så hårt på axeln ju nu att de verkar enda upp i huvudet. tar imot ditt skit så jag får mer. det är så de känns. en riktlinje men ett veligt val. vad ska man och vad borde man göra. fjorton dagar som nu är två dagar, snart en dag. kan inte beskriva min längtan, inte ens för dig älskling. vill springa till dig och aldrig igen lämna din sida. två hjärtan som slår i takt, ett par i leenden och två liv som blir till ett, lova att aldrig släppa taget om min hand. för jag har förstått nu älskling, whats life is all about. utan dig fryser jag i svetten, utan dig svettas jag i kylan, utan dig är ingenting som de ska.

ingen kan förstå hur mycket jag hatar att vara utan dig. tre dagar kvar.

fy fan. min kropp värker. jag skämtar inte. tio timmars jobba ihjäl sig pass. totalt ca trettio minuter rast. jag känner mig utnyttjad. som en slav. är de så här de ska vara? jag orkar inte. stress och bittra människor som ger än kan du bara gå och dö blickar. jag förtjänar att sova länge. dagens positiva var att träffa bella och att de nu är 11 dagar tills min äääääääälskling kommer hem. jippi. tack för idag gud, vad skulle jag få ut av de här mer än lite pengar. hmpf. ibland undrar man vad han är för plan för en där uppe.




såhär sliten är jag nu. tyck inte synd om mig, jag har faktiskt världens gosigaste björn som gosar med mig.och den har faktiskt min man vunnit på kärlekshjulets första vinst, sådeså, va klyschigt, men jääävligt mysigt. man tager de man haver. och fyyfaaaaaaaan va fint de satt med donken efter jobbet. tack och god nattis.

vi pratade. vi träffades. vi kysstes. vi blev förälskade. vi umgicks. vi pratade ännu mer. vi sa jag älskar dig. vi kämpade. vi flyttade ihop. vi skrattade. vi grät. vi älskade ännu mer. du åkte. för oss. vi saknar. vi längtar. vi ser fram imot. vi ger upp. vi ställer oss igen. vi ser hur mycket vi älskar. vi uppskattar. vi ses snart. vi kysser snart varandra. vi kramas snart. vi ser fram imot. och det kommer bli de bästa dagarna, igen, för jag får vara med dig.

haft en ta-tag-i-allt-man-skiter-i-att-ta-tag-i-dag. har gått sådär med tanke på att vissa har gjort att dom inte kunde göras iaf. jäkla ahhh. blir lite irriterad, tillåt mig, snälla. jaja. annars har de vart en okej dag. imorgon ska jag jobba, om de inte hade vart för att de är ett tio timmars pass jag ska jobba så ska de bli jätte kul, men just den där delen känns lite jobbig, hoppas att jag inte behöver massera i tio bara. då lär jag ju säcka ihop under någon massage. shit. klagiliklag stund. det ser ut som krig här hemma, i min etta, som att någon har glömt bort den här lilla hålan, eller låt mig vara ärlig, skitit i det. vilket jag kanske har gjort. men jag har en tendens att låta de gå lite överstyr förns jag tar tag i själva problemet. som med allt annat i mitt liv. önska jag kunde säga att en del av de jag skulle ta tag i idag var att boka in en härlig spa behandling, men icke, en härlig gynundersökning fick de bli, ska bli mysigt, typ nästan bättre än att bli masserad i en timme, okej förstå min ironi nu, så ni inte tror att jag är en pervers typ. tio timmar, jaja de kommer gå skit bra säkert. tiden lär ju flyga iväg iaf, ett stort plus. ska nog traska iväg till bellsi och pussas lite med henne imorgon efter jobbet också. pussssssssssssselipusssssssssss

Taklampan bländar mig samtidigt som jag ligger i sängen. kroppen har fått nog och mitt hjärta har aldrig känt mer smärta som just nu. jag förstod aldrig hur jobbigt de här skulle bli. så fort jag sitter själv, anländer magsmärtor och alltihopp känns helt klart värdelöst. klockan slår 00.00 och jag önskar önskningar. hoppas på allt så att de blir bättre. jag önskade att du var här, men de är orealistiskt. så jag önskar att tiden går så inihelvetes fort att jag knappt känner att vi lever, tills den 6:de då allt stannar upp i pause så jag får kyssa dina läppar igen. 00.01, tiden går så jäkla sakta, 13 dagar kvar och det känns som en fucking evighet. var inte meningen att min blogg skulle bli en slags klagomur när eddie försvann, men de kan inte hjälpas. förlåt, men mitt hjärta skriker efter honom..

idag har jag skrattat, då sprang timmarna helt plöstligt bort. tack. alla inblandade, tack.
shit va sömnig jag blev, livet känns rätt tradigt och ensamt just nu, allt kommer bli super, de vet jag ju, men hallå jag ger mig själv en käftsmäll och försöker tänka positivt, de ska ju tydligen hjälpa en aning.

luggen blåste upp i mitt ansikte och du skickade sms som att du tvekade på min sanning. sanningar kommer fram i allt mörker, aniskten byts ut och plötsligt var hon jag trodde var så bra, ingenting, som bortblåst, som att jag står ensam kvar. jag fylls av svek, för jag trodde du var min enda riktiga vän. och nu är du borta. allting skiter sig som att jag faller ihop mitt på en äng fylld av röda rosor. jag har ont i magen. jag vet inte ibland hur jag ska vara i vissa samanhang. sånt som man inte är van vid. jag har blivit så less. jag orkar inte mer nu, jag orkar inte bli sviken fler gånger, jag okrar inte gråta mer. det är 16 dagar kvar tills du kommer hem nu. jag önska du förstod hur mycket jag älskar. snälla älskling svik inte mig, du med.

min vän, som hugger mig i ryggen. ingenting är som det ska. men allt är bra bara du kommer hem.

mitt namn. japp. deppen försvann när min moder omfamnade mig med kärlek. har nog världens bästa mamma, eller nog jag har det. sommarnätter är speciella, så jäkla ljusa och de värsta av allt är att snart är den över. det vackra, som vi längtat efter hela vintern är snart över, tiden går faktiskt för fort. jag tog ett bad, saknade min man ännu mer, såklart och satte mig ute med de andra. tårarna gjorde mig stark igen. faktiskt. jag ska klara det här. punkt slut.

fick höra väldigt fina ord från en obekant person. det värmde mitt hjärta en aning. som en bekräftelse på ngt gott jag gjort. tack. sov gott i sommarnatten.

rent spontant känner jag att jag vill ta mina saker, packa min väska och åka. sticka till min säkerhet och sitta i min säng och titta på mina vita väggar med mina saker runt om kring. jag vill gå, vill inte vara kvar hos någon, bara försvinna, känna hur jag bara drar bort alla sårskorpor på hela min kropp och öppnar allt, så allt får komma ut. låta alla tårar bara falla och släppa ut alla tankar. skita i allt och må bra, leva på ingenting och få ta tag i mig. jag hittar inte på min karta jag en gång målat. jag har siktat in mig på allt annat än mig själv och nu står jag här och vet inte vart jag ska, jag vill springa, jag vill gå, men de enda jag kan gå till är mitt egna hem. till min säkerhet. till mitt. jag vill skrika. jag vill slåss, jag vill gråta och jag vill berätta om allt jag någonsin kännt. men allt är bra, som jag brukar säga. allt är så förbaskatt jävla bra. nu ler vi igen.

jag mår dåligt. det ligger tårar som väntar på att få träda fram innefrån. jag håller dom tillbaka, känner hur de bubblar i hela kroppen men jag intalar mig själv att allt är bra. flyttar fram alla problem, allt hat och förtvivlan. folk  ljuger, svänger av, sviker och du är inte här. vet inte vad jag ska göra. känner mig så jäkla vilsen. står och trampar och vet inte hur jag ska ta mig ur. folk säger, du måste ta dig ut, men jag vet faktiskt inte hur. hur fan gör man när man inte har pengar och ingen tro. jag orkar snart inte mer. jag vet att jag aldrig kommer ge upp. men snart hamnar jag i paniken igen. jag vet att de kommer vara som att vara i ett svart litet hål i iaf två veckor fram över. när man är tvungen att göra någonting man verkligen inte vill, för att man måste, för annars får man ingen mat på bordet. det här tar sönder mig. alla ljuger, beter sig som svin, tar för sig och jag bara står här och ler och säger till mig själv "allt är bra". det här fungerar inte längre. jag brukar kunna sköta det här själv. men just nu vet jag inte hur jag ska göra. och alla försvinner. jag känner mig ensam. jag är värd det, säkert. jag har totalt förlorat min tilltro. tappat de mesta av min själkänsla. hur fan ska det gå. hur fan ska jag göra. jag skiter i om ingen bryr sig egentligen, men nu behöver jag bara hjälp.

du fick mig att tro på att du var kärlek. det fjuttiga och absurda du gav mig var kärlek. du förkrossade mig i en mardröm jag aldrig hann drömma men därimot fick uppleva. dina kyssar smakade banan, jag gillade inte banan när jag inte var sugen. du satte ett avtryck mot min kind när du fick höra något som fick dig att gapa likt en barbaradocka som vill ha dig mitt i prick. jag må vart ung, men det går inte att bestrida att de du fick mig att tro har nu besannats av en annan. en äkta, en annan. du var raka motsatsen, gav känslor som inlindade mig i dagar när vi sågs och kände mig som en segelbåt som inte fick segla. barnsligt men helt rätt, jag gick vilse in i ditt hjärta, troligen av en andledning, men gud vad jag vill tacka för det tog slut. jag och du skulle aldrig bli vi, även fast jag ibland kan känna mig frestad och fråga hur du är fatt så slänger jag mig själv ner i marken på samma våglängd som du och förstår med de samma som mamma alltid sagt. jag kan inte uppleva allt igen, det skulle jag aldrig längta tillbaka till. alla tårar du fick mig att falla. inga vackra tårar, det var över balanserade tårar fyllda med osäkerhet och förtvivlan. en längtan hela tiden, en sökan föralltid efter något större. som att jag gick på den lilla grusstigen brevid E4an och jag vill komma dit, men visste inte om jag vågade springa rakt ut mellan alla bilar som dundrade förbi i 120. klokt sa jag tillslut ifrån. med håret uppsatt i en ruffsig knut, osminkad och i förjävligt tillstånd ifrågasatte jag hur man kunde misstolka min känsla. du höll med. för varje dag som gick efter den sekunden av bristande liv, kommer jag aldrig att glömma att jag aldirg älskade. jag låtsades som i en sagobok jag läser för barnen hur livet är ljusblått med rosa kuddar. jag satt med ett leende på läpparna innerst inne, men ändå ljög jag för mig själv, ung som jag är och var, med stora förlorade tårar rakt ner på kudden jag sov på, för du fanns inte där längre. men sanningen var att du aldrig försvann, tills jag satte ner foten och ba dig rent ut sagt dra åt helvete. jag hoppas inte den sved, det är de sista jag vill på denna livslånga stege. men jag hoppasdes de kändes, precis som du fick min att känna. känna i magen varje gång du blickade efter nära som inte fick se, mig, med dig.

jag har så mycket inom mig märker jag. När jag väl sätter igång är det som tankar kläcks på nytt för varje sekund som går. Jag hänger själv inte med. Jag tänker mycket, mycket på vad folk säger, hur folk ser på saker. Vänskap. Vad är det egnetligen? Vad ska man brista i att tro? Vad ska man ta och vad ska man ge? Jag har en sån jäkla stolthet att jag aldrig vågar eller vill be någon om hjälp. Jag som är så givmild, men jag tar ingenting tillbaka. Det har folk lätt att utnyttja. Många gör det. Varför omger vi oss av människor som i slutändan får oss att må dåligt. Som ljuger för oss, som gör oss till sämre individer, som kletar fast vid en, och folk som inte kan stå ut att vi kan ha de bättre en dom ibland. Är livet en tävling? Tävlar vi om vem som har mest betalt, vem som har snyggast kille, vem som har bästa föräldrarna. Vad är det frågan om. Jag kan bli tokig. Jag kan bli förtvivlad. Jag är knäpptyst. Jag älskar så starkt, men jag förstår inte. Hur kan någon man trodde var den bästa, ljuga för en. Hur kan man föreslå något som inte ens behövs. Hur man kan? Hur kan man vara elak mot ens vän, ens valda familjemedlem, hur kan man? Bör man inte värna, ta hand om varandra. Jag är less. Förstår inte. Kan inte se. Vad har jag eller du gjort för fel för att det ska bli såhär. Man kan tro en massa, men det visar sig alltid. Alltid. Vad begär vi av varandra? Vi kan inte begära någonting, vi kan inte bli arga på varandra, för vi kan inte begära någonting ifrån varandra, hur kan man bli arg på någon för dom gör ett val som inte stimulerar oss. Jag blir äcklad att folk är så egoistiska att allt ska handla om mig. Var glad, är inte det vänskap handlar om? Unna och stötta. Glädjas åt varandras lycka och framgång. Inte trycka ner och hoppas att allt försvinner. Jag må vara tråkig, torr och full av skit. Men jag älskar. Jag börjar känna mer och mer, jag skiter i. Jag orkar inte med folk som inte kan beté sig. Då får det vara. Jag klarar mig. Vänskap?

 

Vänskap är någonting fint. Någonting bra. Någonting som blir jobbigt är inte längre vänskap.

Älskar ni någon, visa det, ta hand om det. Annars kan de lika gärna vara.

Det spelar ingen roll om vi hörs en gång i månaden eller varje halvtimma, spelar ingen roll hur många gånger jag bjuder dig på mcdonalds, vi ska stötta varandra. Finns där. skratta, gråta, hålla om och finnas. Det är vänskap.