nathaliesderberg

Ligger i sängen i min bror gamla rum. Är hos mamma i västerås. Det är en slags lättnad som infinner sig i min mammas sällskap, men även en slags frustration. Men den börjar alltmer avta och jag börjar mer och mer kunna ha en otroligt bekväm relation till henne. Min mamma, hon är fin hon. Hennes hjärta är stort och varmt. Hon har trots allt format mig mycket. Tangenterna på min dator är sådär hala, att jag lätt halkar så vissa ord blir till något helt annat. Vi har suttit på altanen och pratat liv. Jobb, arbete, inkomst. Allt som får mig att just nu att må dåligt. Jag blir så blind, jag är så naiv, så blåögd, tror så jäkla gott om folk. Jag trodde fel, jag vet att han trampar på mig, den mannen trycker ner mig på golvet och så psykiskt dåligt han har fått mig att må mitt uppe i allt annat. Han har fått mig att förlora tilltron till mig själv, till mitt egna jag. Han kan ta ifrån mig en isglass en varmsommar dag och jag tycker de är helt okej. För han säger det, och jag tror på det. Är det inte sjukt hur folk kan få en att tro att det är okej. Man måste samla allt på hög, gå ner sig totalt i skiten och höra andra säga det, försvinn, du måste försvinna från din situation, inte konstigt, det bryter ner dig, förstör dig, krossar dig till den grad att du själv inte kommer komma ut ur det. Shit, solen skiner, men jag har inte hunnit se, hunnit njuta, för han har stått där och spottat ner mina glasögon, skrikit i mina öron och slagit mig i ryggen så jag inte kan se, höra eller förstå de andra. Jag har tagit det, fått dåligt samvete och mått förjävligt, klankat ner på mig själv. Men nu föll stenen ner, på riktigt. Ja, ibland måste man höra för att öppna ögonen. En gång för mycket. Eller aldrig mer. Jag vill inte, jag orkar inte, jag ska inte mer. Nu får det vara nog, nu ska jag förflytta mig från hans onda hänsynslösa sätt, han ska inte krossa mig. Jag ska gå innan jag fallerar totalt.

 

Det är dags nu. Det är inte värt det ngt mer.

Kryss över och det betyder avstängt, funger inte, livlöst, försök igen senare, eller ge upp. Gör vad du vill, vad du känner för. Livet i sig är bissart likt en öken utan mening och utan vatten, sand så långt ögat kan nå och så kommer du springades imot mig sex veckor senare och hela världens blir fylld av färggranna blommor och vackra exotiska palmer. Shit vad jag uppskattar dig redan, mera. Det är sjukligt, hur saker som att vara ifrån någon man älskar kan få en att älska hundra gånger mer än innan. Du trodde jag skulle svalna, jag skulle glömma dig, helt omöjligt, vill jag påstå. Helt osannolikt. Älskling. Trots att jag är sjuk, bara ligger i sängen, är ungefär utan jobb, så får du mig att skratta på 95 mils avstånd. Du är världens bästa, du är någon jag aldirg vill leva utan. Du är den personen som får en öken att bli till en tropisk vacker regnskog. Ingen kan förstå hur mycket jag längtar, det är snart tre veckor kvar, shit vad tiden går långsamt. Livet. Livet är så invecklat, men du gör allt så utevecklat. Du inger ett lugn som gör så att de känns som allting kommer bli bra, toppen och fantastiskt. När du kommer hem, då kommer jag aldirg sluta pussa på dig.

 

vi börjar med att tacka alla fina rara som dök upp igår. hade verkligen hur mysigt som helst, och de vara bara tack vara er. sjukt roligt. tack tack tack. det här kan jag leva på i ett år fram, tills nästa tillfälle. men samtidigt ger de mig mersmak, att jag vill göra sånt här oftare, men inte just delen- supa, inte på ett bra jävla tag, drack polsk vodka, det var ingen barnlek, och den dödade mig. slutade med att jag stack ifrån berns vid halv två för jag var tvungen att käka. slutade med att jag satt och vänta på min vän i ett tag själv utan för donken. det behövdes, lika mycket som när ett barn måste sova, behövde jag äta. kom hem runt halv fem, men det som jag ville ha sagt vart tack för ni kom. ni är så bra! det bästa på hela kvällen var högen och vi sjöng främling och linns jag är ett rovdjur och du är mitt byte!

folk är underbara. glad blir man när alla favorit tjejer minus två kommer hit ikväll. solen är framme, bingo! klev upp från sängen vid halv tio en lördag som denna för att tvätta, ungefär lika roligt som det låter, det som var bra var att jag var själv på sex maskiner, så all tvätt är redan tvättad. städa måste jag göra, men man sätter inte på sig glasögongen i sitt egna hem, man ser inte skit som andra ser. så nu måste jag hitta glasögonen, för shit jag tror det är förjävligt här. men en sak som är bra med en arton kvadrat, är att de går jäkligt snabbt att städa, en halvtimme, timme max, sen har du allt under kontroll, fast då brukar jag skippa glasögonen som sagt så vi säger väl två. jag har gått och funderat ut vad jag ska ha för lekar ikväll, kommer inte på ett skit. så vi får väl se helt enkelt vart vi hamnar, kanske slutar det med att vi alla bara sitter och stirrar på varandra som i sexårs. fyfan va hemskt det var när man var 13, högstadiediscorna var ju rena rama mardrömmen. jag får inga bra känslor när jag tänker tillbaka. eh, vi skiter i det, i dag firar vi att jag har vart 22 i en månad. det är ett skäl till att fira. inget ojämnt eller dåligt skäl, utan ett alldeles perfekt skäl. lets celebrate.

det blir lätt så, när man sitter såhär för sig själv att alla tankar liksom blir till en klump. allt kretsar kring en sak oftast. just nu är det eddie. konstigt, kanske, eller inte en aning. jag önskade ibland att folk fick se honom på riktigt, så som jag får se. hur fantastisk han är, min ögonsten, min älskling. åh så fånigt, men åh så sant. jag tugga flourtabletter som om de vore godis och hoppas alla tänder förvandlas till tänder som aldrig har blivit attackerade av tandtroll. det är jäkligt svårt att dricka en klunk vin har jag obsarverat till kvällens ära, visserligen drack jag kanske bara 5 klunkar, men en är ju totalt omöjligt. det är jag precis som att ta en tugga från middagstallriken. katastrof, det går ju inte, då får jag ju inte ens uppleva smaksensationens blanding mellan kött, potatis och bea. nej jag skippar det här, av någon konstig andledning har jag fått värsta viktnojjan. tok nojja faktiskt. vill helst svälta, sitter och önskar att det fanns tabletter som gjorde att man slapp käka. vart kommer det här ifrån? vart kommer osäkerheten ifrån? den smögs sig in från hörnet där vi skratta, men shit vad de blev allvarligt här. imorgon stormar åtta förhopppningsvis glada tjejer in i min atron kvadratare. shit, det blir jäkligt spännande, lika spännanade som att se tjugo kineser intrycka i en bil. jag säger såhär, ett gott skratt förlänger livet. nu slutar vi deppar och konstaterar att eddie kommer hem om fyra veckor, imorgon ska vi ha så roligt och det är ju faktiskt sommar. kan ju nästan inte bli bättre! FAN!

---

jordens kanske mest attraktiva par.

idag klev jag upp något sådär försent. resulterade i att man får raska på rätt snabbt för att inte missa bussen, puder och sånt får man ju total glömma. två mackor slank ner. jag älskar att läsa sånt som inspirerar mig, på riktigt, verkligen, texter som tar tag i mig och skakar om mig. jag älskar att inspireras. jag behöver det ibland, jag har en tendens att hamna i en slags rödtråd som inte klingar något positivt efter ett tag. jag märker det själv och jag kämpar och försöker men jag tar mig inte ur det, för ens jag läser en mening, med något underbart. spelar egentligen ingen roll vad det handlar om, vad det står, utan mer det vackra orden och hur meningen är helt perfekt uppbyggd från start till punkt. jag älskar att skrika, men det tillåter jag mig aldrig göra, för då blir man utvisad till något slags psykbryt som om det vore bättre. jag må vara brytbar, men inte i en psykisk benämning. shit vad jag alltid ska vara så jäkla känslosam, att jag tillåter mig överhuvudtaget, jag sitter här på fullt allvar och är helt nedstämd pga att min man inte är här och håller om mig. är jag patetisk, kalla mig patetisk, jag ska röka cigaretter, jag ska röka tills jag somnar, det dödar min ångest, eller så gör de den starkare. oftast nummer två, ett glas vin och en cigg, jag väljer det hellre än att gråta pga att jag inte har min man här. min man är i norrland och dricker öl med sina sk. polare. jag sitter i stockholm, inomhus, i min arton kvadrat stora "läs rätt" skit lilla lägenhet och gråter. eller okej jag gråter verkligen inte. men jag älskar och saknar så att jag snart spricker. jag ska sluta gnälla. tända en cigg och dricka iaf en klunk vin, i min fantastiska ensamhet. jag ska se till att njuta av mitt sällskap, inte ofta man får gå på dejt med sig själv? visst?

trött, men natten känns lång. fick ett tillslag av ångest igår, gjorde att min dag resulterade i underliggande ångest jag inte visst om, förns jag börja tänka. låg och dan och tårar kom redan när jag satt på väg hem. sen sa jag allt jag kände, du förstod. sen somnade jag efter ett par 400 frågor, men vaknar av att världens underbaraste ringer.

mitt hjärta stannarvarje gång någon öppnar porten. '
varför?
för jag hoppas det är du som kommer.
men sen kommer jag ihåg att du inte är här....

ibland är det jobbigare för ibland behöver man mer, ibland behöver man verkligen. då blir det jobbigare. riktigt jobbigt.

livet är konstigt. riktigt konstigt. saker kommer fram som gubben i lådan och man kan bara konstatera att världens är en plats fylld med egoister och idioter. man ser det varje dag, stöter man inte på dom själv, hör man om det. konstigt att man ens reagerar. jag fick tillbaka alla känslor igår, jag sov inte bra, kändes i hela kroppen. Jag är ändå så jäkla skeptiskt och börja tro en massa. men man är ju relativt van vid att folk gör sjuka saker och är falska påhitt, så varför inte? kan inte ljuga, de gör mig ledsen. jag kommer vänta. känns egentligen hopplöst. men jag håller tummarna iaf.

ibland kniper jag. som när jag tycker något är jobbigt. som när jag blir sårad. då tystnar jag med hela världen. då ler jag inte de minsta. då är jag tyst tills du får mig glad igen. och det bästa är att du alltid får mig glad. du är sådär tyst nu igen. oroar mig. får ont i magen, tänder en cigg och försöker se vad som skymtar bakom molnen. solen har vart framme ett tag nu. man väntar alltid på att regnet ska komma från ingenstans och förstör allas utomshusplaner. men faktum är att ingenting bli faktiskt som man tänkt sig. imorgon har jag lite på mitt schema. skönt, lättande, hatar att sitta stilla, de gör mig tröttare än att faktiskt få jobba. jag försöker vända bubblorna till ingenting. ingenting är bättre ibland. ibland känns det tysta intet bättre.

 

för mig är du underbar för du får mig att skratta som ingen annan får, för du får mig att le som ingen annan får, du får mig att förstå som ingen annan får, du får mig att älska, du får mig att längta och du får mig att aldrig vilja vara med någon annan. det är du och jag nu och jag vill ha det så, för ditt hjärta bär mig när jag bara vill sjunka. vi har lättare att se varandra för varje dag som går. vi ser varandra tydligare för varje dag som går. du får min mage att pirra även fast du är långt härifrån. du får mig att le bara du snuddar vid min tanke. du får mig att klara det jag inte trodde, du får mig att aldrig vilja släppa taget, du får mig att vilja skapa en framtid tillsammans med dig, du får mig att vilja bilda en värld med dig. fast än mitt hjärta skriker tillsammans med alla mina organ att du ska vara här, så vet jag att de här är det du vill och då går det, med tårar och med jobbiga stunder, men det gör allt lättare att handskas med. för jag vet att du mår bra. jag är kär, förälskad och betagen av dig och allt som har att göra med dig. jag älskar varje litet hårstrå på din kropp och jag älskar dina ögon när dom ser på mig, och dina kramar, när du håller om min hand, och när jag får ligga på din arm. när du pussar min kind och min panna, och jag älskar att ha dig vid mig. det är värt att vänta på. jag väntar för jag älskar. jag älskar för du är underbar.

 

 

 

Promenera och springa i skogen inger en frihetskänsla ingenting kan gå imot. Jag ser dig överallt men ändå infinner sig en lättnad i min kropp att jag just nu slipper oroa mig om att du inte ska komma hem. Oron finns där, men av andra skäl nu, men jag försöker djupt att lita på allt de du sagt och jag vet att du också kämpar fast än du verkligen inte har något att vara rädd för. Pustar ut, körde slut på ett par sekunder, inte vanan inne, var länge sen jag flåsade. Jag vet inte vad jag borde göra. Det är en lång att göra lista, men jag tar inte tag i det, borde göra det, borde verkligen. Vuxen och människlig men ändå som ett barn och ett hopp om att allt löser sig även fast jag sitter stilla på arslet. Knapert med det är värt det, i slutändan vet jag att det här gynnar mig, även fast det känns i magen och att jag alltid ska överreagera. Vad betyder det egentligen? Vad är det för tecken att jag hela tiden ska oroa mig åt saker som jag inte borde oroa mig över. Det är vindstilla, solen lyser fortfarande och klockan slog precis nio. Sommar och man borde njuta av varje liten sekund, men vi glömmer bort värmen och fokuserar  på dom minimala problemen som kretsar om kring oss. En sak jag oroar mig över är alla dina oöppna brev och jag undrar vilka problem som kommer uppstå med dom. Jag hoppas att du tar itu med dom så fort du kommer hem. Efter du har pussat och kramats med mig förstås. Gräset är lika grönt som ifjol men på något sätt doftar allt mer. Är det pga att du finns i mitt hjärta och att jag slipper all smärta som mitt före detta boende kostade. Lättar mina ögon, blickar ut och tänker, allt ska bli bra, inom sin tid, allt ska bli bra och jag ska göra det bra, jag ska resa mig nu, göra allt för att jag ska må bra, för det behövs. Jag har förstått det nu.

jag kan ställa in hela kroppen på att det kommer vara såhär nu och det blir inte lika jobbigt. det är en slags försvarsmekanism jag har inne i blodet, men så fort jag har de minsta förväntning och det inte blir så, så blir jag sårad, ledsen och lägger ut all mitt förtroende och det finns inget tvivel i min kropp. men när jag har ställt in kroppen, då tror jag inte, då vet jag med säkerhet att de är såhär de kommer vara. då tar de längre tid innan trårarna utlöses. dom kommer men jag slipper gråta nu. för jag visste att du skulle åka, och jag visste varför. det gör allt tusen gånger lättare. ingenting är perfekt, även fast du kan få mig att brevid dig känna mig som om jag inte borde någonsin befinna mig vid någon annan, så finns det ingenting som heter perfekt. förstår inte ens varför ordet finns. för alltid när vi tror att allt är bra, då kommer någonting, litet som stort och slår åt. bara för att vi ska känna livet i ådrorna, och för att vi ska kunna känna uppskattning, han är smart han där uppe. jävligt smart.

 

 

han har åkt nu, han som fyller mina dagar. han åkte för ett tag sen, men det är nu det känns tomt. vi vet att vi ses snart igen, men det krampar lite i magen och ögonen vattnas en aning att du inte kommer vara här på ett tag och sätta leenden på mina läppar som du brukar. att jag inte ska få kramas med dig och att jag inte får hålla om dina hand, du som har dom bästa händerna, dom som tar på mig så skönt. hur mycket jag kommer sakna kan jag nog inte förstå. och hur glad jag kommer vara och hur mycket det kommer pirra i magen när vi ses igen. jag längtar redan älskling. det är nu de verkligen känns, hur mycket vi älskar.

 

 

du är han som fick mig att le när ingen annan kunde.

om sanningen ska fram är mitt hjärta lika rött som kärlek är. jag älskar verkligen, inte med dimma framför ordet utan klart och tydligt, älskar. vad än någon säger så har mitt hjärta hittat en plats som inte går att flytta. inte imorgon och just nu. man vet inte vad som händer och vad du kan göra, men en sak är säker du måste spräcka hela glaset för att jag ska kunna sluta älska. min blick fångar alltid upp dig när du är svag, när du har gjort bort dig, men jag visar dig alltid vägen tillbaka. trädens grenar är fyllda av vackra gröna blad och jag har färgat mitt hårt så jag kan gå hand i hand med kärleken. tärningar kan vi alltid kasta, men jag vill inte prova just nu, för dina ögon är dom enda jag vill se in i. jag ser ingen annna, jag ser bara dig. alla runt om kring är som luft eller ingenting. du är allt jag ser och vill röra vid, öga mot öga, jag säger det till dig en gång till. låt mig föralltid vara din.

du frågar hur det är fatt. då var de ingenting. och nu frågar du inte, nu ser du inte att de är något och nu vet jag inte hur jag ska få fram det. det där som trycker hårt runt mitt hjärta medan dina smilband drar iväg. du skrattar, jag kan inte låta bli att le, blunda till verkligheten och låtsas att allt är så bra de kan vara, det är komplicerat, så komplicerat att jag inte ens kan se klart. jag försöker använda glasögonen mamma gav mig men de hjälper inte, försöker söka ord hos andra för vad som är sant och inte, men ingen visar mig någon väg. slänga mig ut i intet eller sitta kvar att le. allt kommer säkert falla på plats, förr eller senare. ingenting är perfekt, ingenting är som man vill och ingenting blir som man tänkt sig. men inställningen kan ge vika och ge oss något vi inte trodde på. adrenalinet som pumpar om vartannat är ett osunt jävla tecken, men vad ska man göra när man är mitt uppe i det och itne kan säga hej men heller inte hej då. vad borde man göra, det vet man egentligen, alltid, men ändå byter man spår och går åt helt andra hållet, håller tummarna och tänker allt kommer bli bra, men frågan är om det någonsin kommer bli bra, när det aldrig har vart det.

kärlek, hat, skam, tvekan, brister och ögon som säger allt. jag älskar dig, det vet du och jag håller fast i dig som om jag inte hade något annat. jag har en tendens att göra så. hålla så hårt att allt spricker, blir till små splitter. vi får se vad som väntar runt hörnet, jag vill helst inget veta, jag sitter alltid här i tystnaden och ser mig omkring, finns det något där, men mitt hjärta slår så hårt att jag inte ens vågar vara jag.

är det sanningen eller ljuger vi för varandra när vi försöker. kommer det blir bra? jag hoppas varje dag.
jag kastar mig ner i en sjö och hoppas att du hjälper mig så jag inte dör.
från den ena dagen till den anadra, hjälper vi varandra att andas. men ser du vad jag menar
när jag upprepar mig om hur de ska vara, hur de bör vara. mitt livs skatt. jag ber dig en gång för alla
gör så att de blir bra, för snart får du mig att falla, och snart ger jag upp, efter alla gånger vi försökt.
lets do this. or lets dont. your choice, its up to you.