nathaliesderberg

fy fan. min kropp värker. jag skämtar inte. tio timmars jobba ihjäl sig pass. totalt ca trettio minuter rast. jag känner mig utnyttjad. som en slav. är de så här de ska vara? jag orkar inte. stress och bittra människor som ger än kan du bara gå och dö blickar. jag förtjänar att sova länge. dagens positiva var att träffa bella och att de nu är 11 dagar tills min äääääääälskling kommer hem. jippi. tack för idag gud, vad skulle jag få ut av de här mer än lite pengar. hmpf. ibland undrar man vad han är för plan för en där uppe.




såhär sliten är jag nu. tyck inte synd om mig, jag har faktiskt världens gosigaste björn som gosar med mig.och den har faktiskt min man vunnit på kärlekshjulets första vinst, sådeså, va klyschigt, men jääävligt mysigt. man tager de man haver. och fyyfaaaaaaaan va fint de satt med donken efter jobbet. tack och god nattis.

vi pratade. vi träffades. vi kysstes. vi blev förälskade. vi umgicks. vi pratade ännu mer. vi sa jag älskar dig. vi kämpade. vi flyttade ihop. vi skrattade. vi grät. vi älskade ännu mer. du åkte. för oss. vi saknar. vi längtar. vi ser fram imot. vi ger upp. vi ställer oss igen. vi ser hur mycket vi älskar. vi uppskattar. vi ses snart. vi kysser snart varandra. vi kramas snart. vi ser fram imot. och det kommer bli de bästa dagarna, igen, för jag får vara med dig.

haft en ta-tag-i-allt-man-skiter-i-att-ta-tag-i-dag. har gått sådär med tanke på att vissa har gjort att dom inte kunde göras iaf. jäkla ahhh. blir lite irriterad, tillåt mig, snälla. jaja. annars har de vart en okej dag. imorgon ska jag jobba, om de inte hade vart för att de är ett tio timmars pass jag ska jobba så ska de bli jätte kul, men just den där delen känns lite jobbig, hoppas att jag inte behöver massera i tio bara. då lär jag ju säcka ihop under någon massage. shit. klagiliklag stund. det ser ut som krig här hemma, i min etta, som att någon har glömt bort den här lilla hålan, eller låt mig vara ärlig, skitit i det. vilket jag kanske har gjort. men jag har en tendens att låta de gå lite överstyr förns jag tar tag i själva problemet. som med allt annat i mitt liv. önska jag kunde säga att en del av de jag skulle ta tag i idag var att boka in en härlig spa behandling, men icke, en härlig gynundersökning fick de bli, ska bli mysigt, typ nästan bättre än att bli masserad i en timme, okej förstå min ironi nu, så ni inte tror att jag är en pervers typ. tio timmar, jaja de kommer gå skit bra säkert. tiden lär ju flyga iväg iaf, ett stort plus. ska nog traska iväg till bellsi och pussas lite med henne imorgon efter jobbet också. pussssssssssssselipusssssssssss

Taklampan bländar mig samtidigt som jag ligger i sängen. kroppen har fått nog och mitt hjärta har aldrig känt mer smärta som just nu. jag förstod aldrig hur jobbigt de här skulle bli. så fort jag sitter själv, anländer magsmärtor och alltihopp känns helt klart värdelöst. klockan slår 00.00 och jag önskar önskningar. hoppas på allt så att de blir bättre. jag önskade att du var här, men de är orealistiskt. så jag önskar att tiden går så inihelvetes fort att jag knappt känner att vi lever, tills den 6:de då allt stannar upp i pause så jag får kyssa dina läppar igen. 00.01, tiden går så jäkla sakta, 13 dagar kvar och det känns som en fucking evighet. var inte meningen att min blogg skulle bli en slags klagomur när eddie försvann, men de kan inte hjälpas. förlåt, men mitt hjärta skriker efter honom..

idag har jag skrattat, då sprang timmarna helt plöstligt bort. tack. alla inblandade, tack.
shit va sömnig jag blev, livet känns rätt tradigt och ensamt just nu, allt kommer bli super, de vet jag ju, men hallå jag ger mig själv en käftsmäll och försöker tänka positivt, de ska ju tydligen hjälpa en aning.

luggen blåste upp i mitt ansikte och du skickade sms som att du tvekade på min sanning. sanningar kommer fram i allt mörker, aniskten byts ut och plötsligt var hon jag trodde var så bra, ingenting, som bortblåst, som att jag står ensam kvar. jag fylls av svek, för jag trodde du var min enda riktiga vän. och nu är du borta. allting skiter sig som att jag faller ihop mitt på en äng fylld av röda rosor. jag har ont i magen. jag vet inte ibland hur jag ska vara i vissa samanhang. sånt som man inte är van vid. jag har blivit så less. jag orkar inte mer nu, jag orkar inte bli sviken fler gånger, jag okrar inte gråta mer. det är 16 dagar kvar tills du kommer hem nu. jag önska du förstod hur mycket jag älskar. snälla älskling svik inte mig, du med.

min vän, som hugger mig i ryggen. ingenting är som det ska. men allt är bra bara du kommer hem.

mitt namn. japp. deppen försvann när min moder omfamnade mig med kärlek. har nog världens bästa mamma, eller nog jag har det. sommarnätter är speciella, så jäkla ljusa och de värsta av allt är att snart är den över. det vackra, som vi längtat efter hela vintern är snart över, tiden går faktiskt för fort. jag tog ett bad, saknade min man ännu mer, såklart och satte mig ute med de andra. tårarna gjorde mig stark igen. faktiskt. jag ska klara det här. punkt slut.

fick höra väldigt fina ord från en obekant person. det värmde mitt hjärta en aning. som en bekräftelse på ngt gott jag gjort. tack. sov gott i sommarnatten.

rent spontant känner jag att jag vill ta mina saker, packa min väska och åka. sticka till min säkerhet och sitta i min säng och titta på mina vita väggar med mina saker runt om kring. jag vill gå, vill inte vara kvar hos någon, bara försvinna, känna hur jag bara drar bort alla sårskorpor på hela min kropp och öppnar allt, så allt får komma ut. låta alla tårar bara falla och släppa ut alla tankar. skita i allt och må bra, leva på ingenting och få ta tag i mig. jag hittar inte på min karta jag en gång målat. jag har siktat in mig på allt annat än mig själv och nu står jag här och vet inte vart jag ska, jag vill springa, jag vill gå, men de enda jag kan gå till är mitt egna hem. till min säkerhet. till mitt. jag vill skrika. jag vill slåss, jag vill gråta och jag vill berätta om allt jag någonsin kännt. men allt är bra, som jag brukar säga. allt är så förbaskatt jävla bra. nu ler vi igen.

jag mår dåligt. det ligger tårar som väntar på att få träda fram innefrån. jag håller dom tillbaka, känner hur de bubblar i hela kroppen men jag intalar mig själv att allt är bra. flyttar fram alla problem, allt hat och förtvivlan. folk  ljuger, svänger av, sviker och du är inte här. vet inte vad jag ska göra. känner mig så jäkla vilsen. står och trampar och vet inte hur jag ska ta mig ur. folk säger, du måste ta dig ut, men jag vet faktiskt inte hur. hur fan gör man när man inte har pengar och ingen tro. jag orkar snart inte mer. jag vet att jag aldrig kommer ge upp. men snart hamnar jag i paniken igen. jag vet att de kommer vara som att vara i ett svart litet hål i iaf två veckor fram över. när man är tvungen att göra någonting man verkligen inte vill, för att man måste, för annars får man ingen mat på bordet. det här tar sönder mig. alla ljuger, beter sig som svin, tar för sig och jag bara står här och ler och säger till mig själv "allt är bra". det här fungerar inte längre. jag brukar kunna sköta det här själv. men just nu vet jag inte hur jag ska göra. och alla försvinner. jag känner mig ensam. jag är värd det, säkert. jag har totalt förlorat min tilltro. tappat de mesta av min själkänsla. hur fan ska det gå. hur fan ska jag göra. jag skiter i om ingen bryr sig egentligen, men nu behöver jag bara hjälp.

du fick mig att tro på att du var kärlek. det fjuttiga och absurda du gav mig var kärlek. du förkrossade mig i en mardröm jag aldrig hann drömma men därimot fick uppleva. dina kyssar smakade banan, jag gillade inte banan när jag inte var sugen. du satte ett avtryck mot min kind när du fick höra något som fick dig att gapa likt en barbaradocka som vill ha dig mitt i prick. jag må vart ung, men det går inte att bestrida att de du fick mig att tro har nu besannats av en annan. en äkta, en annan. du var raka motsatsen, gav känslor som inlindade mig i dagar när vi sågs och kände mig som en segelbåt som inte fick segla. barnsligt men helt rätt, jag gick vilse in i ditt hjärta, troligen av en andledning, men gud vad jag vill tacka för det tog slut. jag och du skulle aldrig bli vi, även fast jag ibland kan känna mig frestad och fråga hur du är fatt så slänger jag mig själv ner i marken på samma våglängd som du och förstår med de samma som mamma alltid sagt. jag kan inte uppleva allt igen, det skulle jag aldrig längta tillbaka till. alla tårar du fick mig att falla. inga vackra tårar, det var över balanserade tårar fyllda med osäkerhet och förtvivlan. en längtan hela tiden, en sökan föralltid efter något större. som att jag gick på den lilla grusstigen brevid E4an och jag vill komma dit, men visste inte om jag vågade springa rakt ut mellan alla bilar som dundrade förbi i 120. klokt sa jag tillslut ifrån. med håret uppsatt i en ruffsig knut, osminkad och i förjävligt tillstånd ifrågasatte jag hur man kunde misstolka min känsla. du höll med. för varje dag som gick efter den sekunden av bristande liv, kommer jag aldrig att glömma att jag aldirg älskade. jag låtsades som i en sagobok jag läser för barnen hur livet är ljusblått med rosa kuddar. jag satt med ett leende på läpparna innerst inne, men ändå ljög jag för mig själv, ung som jag är och var, med stora förlorade tårar rakt ner på kudden jag sov på, för du fanns inte där längre. men sanningen var att du aldrig försvann, tills jag satte ner foten och ba dig rent ut sagt dra åt helvete. jag hoppas inte den sved, det är de sista jag vill på denna livslånga stege. men jag hoppasdes de kändes, precis som du fick min att känna. känna i magen varje gång du blickade efter nära som inte fick se, mig, med dig.

jag har så mycket inom mig märker jag. När jag väl sätter igång är det som tankar kläcks på nytt för varje sekund som går. Jag hänger själv inte med. Jag tänker mycket, mycket på vad folk säger, hur folk ser på saker. Vänskap. Vad är det egnetligen? Vad ska man brista i att tro? Vad ska man ta och vad ska man ge? Jag har en sån jäkla stolthet att jag aldrig vågar eller vill be någon om hjälp. Jag som är så givmild, men jag tar ingenting tillbaka. Det har folk lätt att utnyttja. Många gör det. Varför omger vi oss av människor som i slutändan får oss att må dåligt. Som ljuger för oss, som gör oss till sämre individer, som kletar fast vid en, och folk som inte kan stå ut att vi kan ha de bättre en dom ibland. Är livet en tävling? Tävlar vi om vem som har mest betalt, vem som har snyggast kille, vem som har bästa föräldrarna. Vad är det frågan om. Jag kan bli tokig. Jag kan bli förtvivlad. Jag är knäpptyst. Jag älskar så starkt, men jag förstår inte. Hur kan någon man trodde var den bästa, ljuga för en. Hur kan man föreslå något som inte ens behövs. Hur man kan? Hur kan man vara elak mot ens vän, ens valda familjemedlem, hur kan man? Bör man inte värna, ta hand om varandra. Jag är less. Förstår inte. Kan inte se. Vad har jag eller du gjort för fel för att det ska bli såhär. Man kan tro en massa, men det visar sig alltid. Alltid. Vad begär vi av varandra? Vi kan inte begära någonting, vi kan inte bli arga på varandra, för vi kan inte begära någonting ifrån varandra, hur kan man bli arg på någon för dom gör ett val som inte stimulerar oss. Jag blir äcklad att folk är så egoistiska att allt ska handla om mig. Var glad, är inte det vänskap handlar om? Unna och stötta. Glädjas åt varandras lycka och framgång. Inte trycka ner och hoppas att allt försvinner. Jag må vara tråkig, torr och full av skit. Men jag älskar. Jag börjar känna mer och mer, jag skiter i. Jag orkar inte med folk som inte kan beté sig. Då får det vara. Jag klarar mig. Vänskap?

 

Vänskap är någonting fint. Någonting bra. Någonting som blir jobbigt är inte längre vänskap.

Älskar ni någon, visa det, ta hand om det. Annars kan de lika gärna vara.

Det spelar ingen roll om vi hörs en gång i månaden eller varje halvtimma, spelar ingen roll hur många gånger jag bjuder dig på mcdonalds, vi ska stötta varandra. Finns där. skratta, gråta, hålla om och finnas. Det är vänskap.

 

 

Ligger i sängen i min bror gamla rum. Är hos mamma i västerås. Det är en slags lättnad som infinner sig i min mammas sällskap, men även en slags frustration. Men den börjar alltmer avta och jag börjar mer och mer kunna ha en otroligt bekväm relation till henne. Min mamma, hon är fin hon. Hennes hjärta är stort och varmt. Hon har trots allt format mig mycket. Tangenterna på min dator är sådär hala, att jag lätt halkar så vissa ord blir till något helt annat. Vi har suttit på altanen och pratat liv. Jobb, arbete, inkomst. Allt som får mig att just nu att må dåligt. Jag blir så blind, jag är så naiv, så blåögd, tror så jäkla gott om folk. Jag trodde fel, jag vet att han trampar på mig, den mannen trycker ner mig på golvet och så psykiskt dåligt han har fått mig att må mitt uppe i allt annat. Han har fått mig att förlora tilltron till mig själv, till mitt egna jag. Han kan ta ifrån mig en isglass en varmsommar dag och jag tycker de är helt okej. För han säger det, och jag tror på det. Är det inte sjukt hur folk kan få en att tro att det är okej. Man måste samla allt på hög, gå ner sig totalt i skiten och höra andra säga det, försvinn, du måste försvinna från din situation, inte konstigt, det bryter ner dig, förstör dig, krossar dig till den grad att du själv inte kommer komma ut ur det. Shit, solen skiner, men jag har inte hunnit se, hunnit njuta, för han har stått där och spottat ner mina glasögon, skrikit i mina öron och slagit mig i ryggen så jag inte kan se, höra eller förstå de andra. Jag har tagit det, fått dåligt samvete och mått förjävligt, klankat ner på mig själv. Men nu föll stenen ner, på riktigt. Ja, ibland måste man höra för att öppna ögonen. En gång för mycket. Eller aldrig mer. Jag vill inte, jag orkar inte, jag ska inte mer. Nu får det vara nog, nu ska jag förflytta mig från hans onda hänsynslösa sätt, han ska inte krossa mig. Jag ska gå innan jag fallerar totalt.

 

Det är dags nu. Det är inte värt det ngt mer.

Kryss över och det betyder avstängt, funger inte, livlöst, försök igen senare, eller ge upp. Gör vad du vill, vad du känner för. Livet i sig är bissart likt en öken utan mening och utan vatten, sand så långt ögat kan nå och så kommer du springades imot mig sex veckor senare och hela världens blir fylld av färggranna blommor och vackra exotiska palmer. Shit vad jag uppskattar dig redan, mera. Det är sjukligt, hur saker som att vara ifrån någon man älskar kan få en att älska hundra gånger mer än innan. Du trodde jag skulle svalna, jag skulle glömma dig, helt omöjligt, vill jag påstå. Helt osannolikt. Älskling. Trots att jag är sjuk, bara ligger i sängen, är ungefär utan jobb, så får du mig att skratta på 95 mils avstånd. Du är världens bästa, du är någon jag aldirg vill leva utan. Du är den personen som får en öken att bli till en tropisk vacker regnskog. Ingen kan förstå hur mycket jag längtar, det är snart tre veckor kvar, shit vad tiden går långsamt. Livet. Livet är så invecklat, men du gör allt så utevecklat. Du inger ett lugn som gör så att de känns som allting kommer bli bra, toppen och fantastiskt. När du kommer hem, då kommer jag aldirg sluta pussa på dig.

 

vi börjar med att tacka alla fina rara som dök upp igår. hade verkligen hur mysigt som helst, och de vara bara tack vara er. sjukt roligt. tack tack tack. det här kan jag leva på i ett år fram, tills nästa tillfälle. men samtidigt ger de mig mersmak, att jag vill göra sånt här oftare, men inte just delen- supa, inte på ett bra jävla tag, drack polsk vodka, det var ingen barnlek, och den dödade mig. slutade med att jag stack ifrån berns vid halv två för jag var tvungen att käka. slutade med att jag satt och vänta på min vän i ett tag själv utan för donken. det behövdes, lika mycket som när ett barn måste sova, behövde jag äta. kom hem runt halv fem, men det som jag ville ha sagt vart tack för ni kom. ni är så bra! det bästa på hela kvällen var högen och vi sjöng främling och linns jag är ett rovdjur och du är mitt byte!

folk är underbara. glad blir man när alla favorit tjejer minus två kommer hit ikväll. solen är framme, bingo! klev upp från sängen vid halv tio en lördag som denna för att tvätta, ungefär lika roligt som det låter, det som var bra var att jag var själv på sex maskiner, så all tvätt är redan tvättad. städa måste jag göra, men man sätter inte på sig glasögongen i sitt egna hem, man ser inte skit som andra ser. så nu måste jag hitta glasögonen, för shit jag tror det är förjävligt här. men en sak som är bra med en arton kvadrat, är att de går jäkligt snabbt att städa, en halvtimme, timme max, sen har du allt under kontroll, fast då brukar jag skippa glasögonen som sagt så vi säger väl två. jag har gått och funderat ut vad jag ska ha för lekar ikväll, kommer inte på ett skit. så vi får väl se helt enkelt vart vi hamnar, kanske slutar det med att vi alla bara sitter och stirrar på varandra som i sexårs. fyfan va hemskt det var när man var 13, högstadiediscorna var ju rena rama mardrömmen. jag får inga bra känslor när jag tänker tillbaka. eh, vi skiter i det, i dag firar vi att jag har vart 22 i en månad. det är ett skäl till att fira. inget ojämnt eller dåligt skäl, utan ett alldeles perfekt skäl. lets celebrate.

det blir lätt så, när man sitter såhär för sig själv att alla tankar liksom blir till en klump. allt kretsar kring en sak oftast. just nu är det eddie. konstigt, kanske, eller inte en aning. jag önskade ibland att folk fick se honom på riktigt, så som jag får se. hur fantastisk han är, min ögonsten, min älskling. åh så fånigt, men åh så sant. jag tugga flourtabletter som om de vore godis och hoppas alla tänder förvandlas till tänder som aldrig har blivit attackerade av tandtroll. det är jäkligt svårt att dricka en klunk vin har jag obsarverat till kvällens ära, visserligen drack jag kanske bara 5 klunkar, men en är ju totalt omöjligt. det är jag precis som att ta en tugga från middagstallriken. katastrof, det går ju inte, då får jag ju inte ens uppleva smaksensationens blanding mellan kött, potatis och bea. nej jag skippar det här, av någon konstig andledning har jag fått värsta viktnojjan. tok nojja faktiskt. vill helst svälta, sitter och önskar att det fanns tabletter som gjorde att man slapp käka. vart kommer det här ifrån? vart kommer osäkerheten ifrån? den smögs sig in från hörnet där vi skratta, men shit vad de blev allvarligt här. imorgon stormar åtta förhopppningsvis glada tjejer in i min atron kvadratare. shit, det blir jäkligt spännande, lika spännanade som att se tjugo kineser intrycka i en bil. jag säger såhär, ett gott skratt förlänger livet. nu slutar vi deppar och konstaterar att eddie kommer hem om fyra veckor, imorgon ska vi ha så roligt och det är ju faktiskt sommar. kan ju nästan inte bli bättre! FAN!

---

jordens kanske mest attraktiva par.

idag klev jag upp något sådär försent. resulterade i att man får raska på rätt snabbt för att inte missa bussen, puder och sånt får man ju total glömma. två mackor slank ner. jag älskar att läsa sånt som inspirerar mig, på riktigt, verkligen, texter som tar tag i mig och skakar om mig. jag älskar att inspireras. jag behöver det ibland, jag har en tendens att hamna i en slags rödtråd som inte klingar något positivt efter ett tag. jag märker det själv och jag kämpar och försöker men jag tar mig inte ur det, för ens jag läser en mening, med något underbart. spelar egentligen ingen roll vad det handlar om, vad det står, utan mer det vackra orden och hur meningen är helt perfekt uppbyggd från start till punkt. jag älskar att skrika, men det tillåter jag mig aldrig göra, för då blir man utvisad till något slags psykbryt som om det vore bättre. jag må vara brytbar, men inte i en psykisk benämning. shit vad jag alltid ska vara så jäkla känslosam, att jag tillåter mig överhuvudtaget, jag sitter här på fullt allvar och är helt nedstämd pga att min man inte är här och håller om mig. är jag patetisk, kalla mig patetisk, jag ska röka cigaretter, jag ska röka tills jag somnar, det dödar min ångest, eller så gör de den starkare. oftast nummer två, ett glas vin och en cigg, jag väljer det hellre än att gråta pga att jag inte har min man här. min man är i norrland och dricker öl med sina sk. polare. jag sitter i stockholm, inomhus, i min arton kvadrat stora "läs rätt" skit lilla lägenhet och gråter. eller okej jag gråter verkligen inte. men jag älskar och saknar så att jag snart spricker. jag ska sluta gnälla. tända en cigg och dricka iaf en klunk vin, i min fantastiska ensamhet. jag ska se till att njuta av mitt sällskap, inte ofta man får gå på dejt med sig själv? visst?

trött, men natten känns lång. fick ett tillslag av ångest igår, gjorde att min dag resulterade i underliggande ångest jag inte visst om, förns jag börja tänka. låg och dan och tårar kom redan när jag satt på väg hem. sen sa jag allt jag kände, du förstod. sen somnade jag efter ett par 400 frågor, men vaknar av att världens underbaraste ringer.

mitt hjärta stannarvarje gång någon öppnar porten. '
varför?
för jag hoppas det är du som kommer.
men sen kommer jag ihåg att du inte är här....

ibland är det jobbigare för ibland behöver man mer, ibland behöver man verkligen. då blir det jobbigare. riktigt jobbigt.

livet är konstigt. riktigt konstigt. saker kommer fram som gubben i lådan och man kan bara konstatera att världens är en plats fylld med egoister och idioter. man ser det varje dag, stöter man inte på dom själv, hör man om det. konstigt att man ens reagerar. jag fick tillbaka alla känslor igår, jag sov inte bra, kändes i hela kroppen. Jag är ändå så jäkla skeptiskt och börja tro en massa. men man är ju relativt van vid att folk gör sjuka saker och är falska påhitt, så varför inte? kan inte ljuga, de gör mig ledsen. jag kommer vänta. känns egentligen hopplöst. men jag håller tummarna iaf.