nathaliesderberg

jag må vara lite små patetisk, jävligt löjlig och idiotisk till och från, men glöm aldrig vart du fann mig.

det var ett tag sen sist, lägger benen i kors och tar ett djupt andetag. snön faller igen, är det en slump eller är de meningen att vi ska frysa i tre månader till. våren är efterlängtad, lika efterlängtad som du är. som vårt är. som allt som handlar om oss är. jag suckar, för du kan inte se när jag behöver dig, du ger efter när de inte ens finns ngt här. ngt att hämta. kan du ge mig en punkt iallafall. ibland får du mig att tro att du är världens undergång, andra dagen får du mig att tro att du är solen för universum. en dag kommer jag inte orka mer, jag kommer säga upp allt, för jag orkar inte lyssna på ditt ältande, du får mina öron att blöda och mina ögon att vilja slockna. jag somnar nu. bara av en mild tanke. äh jag skiter i det här, lägger mig i ide och hoppas på bättre tider, tack och adjö.

 

 

jag är så trött att jag inte ens vill ställa mig upp. mitt huvud liknar en sopptipp och jag kan inte längre stå mer än ett par minuter innan jag säckar ihop likt en fågel som flyger rakt in i ett fönster. jag har ingen energi att ge ut, sprida leenden eller värme, det existerar inte längre. jag vills helst bara sitta, kanske ibland titta, men ingenting mer än att se på vad de du har att ge. jag känner att mitt samvete bränner för att jag bara glömmer och sitter. jag flyger iväg i mina tankar och glömmer vad de va jag skulle gjort. jag sitter inte här och ler, som jag tror du tror. jag vet inte vad jag vill göra, det enda jag vet är att jag inte orkar röra, röra mina armar för att hålla om dig, för jag är så nere mellan bergen att jag inte ens hör er ropa. vart är ni egentligen, jag kan inte ens se er här hos mig. jag vinkar ibland men sällan får jag någonting tillbaka, mest bara skit om hur usel jag var. jag är väl usel okej, men jag vet innerst inne att jag är en bra tjej. och jag orkar inte ens resa mig så hur jag ska orka säga hej?

se in i mina ögon och säg mig vad de är du vill. jag vill att du ska måla men det ska inte spegla mig, det ska spela oss och våra liv. jag mår bra vid din sida men när du ber mig vara tyst vet jag inte vad som är rätt och fel längre. det är som att hela världens skakas om för nyss kändes allt så självklart. nyss kändes allt så bra, men när du inte vill längre är det som att allt faller ifrån oss och som att vi börjar tänka, realtistiskt, ser med ögonen och slutar att lyssna till våra hjärtan. konstens att finna en balans mellan alla punkter som bygger upp våra liv. jag vill ha dig, jag vill vara med dig. men ibland behöver jag andas. se själv. tänka själv. förstår du eller kommer allt falla igen?

jag pausar alltid musiken. det gör det lättare att få fram orden. dom där orden som finns i mitt huvud och meningarna som fyller upp mitt hjärta. det är molnigt. men vägen glittrar när jag promenerar, för jag vet att vägen alltid leder till dig. du värmer min själ, sätter leenden på mina läppar, får mina ögon att tindra, får min mage att kittlas, får mitt hjärta att slå, får min kropp att aldrig vilja krama om någon annan. du gör mig glad, du ger mig glädje. dina ögon säger så mycket när du tittar på mig och ler. dina händer beskriver hur du känner när du klämmer hårt om min hand. när du smeker min rygg medan du säger vad du har på hjärtat och när du förklarar varför det blev så fel igår. jag älskar dig när du visar mig vem du är, för varje ord vi delar, för varje leende vi delar och för varje tår som har fallit, så ser vi vem vi är, vem du är, vem jag är och vilka vi är tillsammans. med varandra. jag saknar dig, inte för att de var länge sen vi sågs utan för att jag önska du var här.

Ibland känner man det så hårt. Det är som att de slår till dig i ryggen från ingenstans och helt plötsligt får du ont utan att du vet vad du gjort. Den bara kom, smällen, från ingenstans. För visst ska de alltid vara något. När allt börjar falla på sin plats, kommer någonting annat fram, och när de är löst, faller de andra ner, mitt framför ögonen som ett tecken på att vi lever. Jag är trött. Hela huvudet snurrar. Det är inte ofta. Ibland blir de för mycket, för mycket att ta in, för mycket att hålla inne. Jag hoppas solen skiner imorgon, jag behöver sol.

min kropp bubblar av känslor jag inte behagar. jag känner en oro över att någonting inte är som det ska. som att den stjärnan som alltid har lyst starkast håller på allt släckas. som att allt som har vart på riktigt håller på att bli till på låtsas. på något sätt så byts mina leenden ut mot irritation. jag vill springa härifrån. nu. för jag vill inte höra ett ord till.

Ibland är det inte så enkelt som matematik, ibland kan man inte ta ett plus ett och få ut ett jävligt bra och logiskt svar. Ibland finns det inget svar, ibland kan man inte förstå ett svar och ibland vet man inte vad svaret betyder, som att de yttrade sig på ett främmande språk. Vi brukade räkna rosen blad för att få svaret på om hur han älskar. Men nu vet vi att ingen blomma kan av en slump tala om vad någon känner. Nu måste vi använda alla sinnen och försöka tyda, se, försöka förstå. Nu måste vi låtsas att vi vet, fast vi egentligen inte vet ett shit. för ingen kan möjligt veta allt. vad gör vi då här?

Klockan är snart tolv. Jag ska snart sova. Jag är trött trots att det enda som har tagit på mina krafter idag är mitt egna humör. Ditt rosa hjärta hänger runt min hals, det har hängt där sen dagen du gav mig det. Jag kommer inte ta av mig det för ens du ber mig. Jag känner ingenting ibland, men så fort jag tänker på dig hoppar mitt hjärta tillbaka och börjar slå som aldrig förr. Jag vet att saknaden kommer finnas så fort du inte är här men jag mår bra ändå- jag kommer ha det bra ändå. För bara tanken att du är min och att du tänker på mig gör att jag kan stå. Jag minns när det inte var bra, jag minns när du gjorde mig illa, då ville jag inte kliva upp. Det känns som att våra tåg åker på samma räls nu, det känns bra nu. Jag känner och jag vet när du väljer att ta steget att krama om mig när vi har legat tysta i fem minuter efter att vi inte har kommit någon vart med en diskussion, då rör du min själ. De jag saknar mest av allt när du inte är här är dina händer, ditt leende, dina kyssar och framförallt världens bästa kramar.

Vet du en sak? Jag tror ingen vet. Allt känns som en blå himmel. Allt känns ljuvligt och hela min kropp fylls upp med en känsla av magi. Som att din hand visar mig vägen och som att när du rör vid mig värms jag upp från topp till tå. Trött men lyckan fyller mig från utsidan till insidan. Kanske drömmer jag mig bort men trots allt så känns allt bra. Jag ser vad du menar, jag försöker förstår och det hjälper mig. Jag släpper allting för jag vet att det är rätt för när du pussar mig på kinden medan jag lagar mat och håller om mig medan jag tvättar händerna så känns det i hela kroppen. Alla dina små ord som du viskar i mitt öra, allt som fäster sig i mitt hjärta och allt du gör som får mig att känna mig så trygg. Jag kan äntligen se hur mycket vi älskar. Jag kan äntligen se med mina egna ögon och tro på oss, tro på det som kommer. När jag inte vet längre och när du inte pratar som du nu gör, då är det inte som vanligt, som den kärlek vi har byggt upp, men för varje gång vi pratar ut, för varje gång du förklarar och för varje gång du lyssnar känns det som att allt faller på plats likt ett pusselspel allt mer och mer. Du säger att den kärlek jag ger dig är mer en du kunde tänka dig, men saken är att jag ger dig inte ens i närheten av det jag vill och kan ge. Allting känns som en saga, som att vi på riktigt har hittat en balans där vi kan gå på en varsin lina men mötas på mitten när vi behöver en hand att hålla, en famn att värma sig i eller bara två öron som kan lyssna. Det bästa med dig är att vi kan skratta ihop. Det bästa med dig är att man kan vara sig själv och de bästa med dig är att du alltid ser trots att jag inte behöver säga ett ord. Innan jag har öppnat munnen frågar du hur det är fatt. Jag längtar tills vi ses igen. Jag längtar tills imorgon, när vi ska skratta ihop, när vi ska pussas och kramas och när vi ska prata. När vi ska vara tysta, när vi ska sova och när vi ska säga god natt. Jag älskar dig.


med en fjäril på min handled påminner jag mig om det hinder jag har lyckats hoppat över, det jag gjort fel och ser framåt, som en nystart och ett sätt att komma ihåg att ingen ska någonsin få stå ivägen för det jag vill. låt oss flyga iväg.

Mina händer luktar rök. Du ringde en kort stund, jag tände en cigarett och du pratade. Det känns jobbigt just nu som att regnet kommer såfort jag tänker på allt. Jag har avslutat ett kapitel som har tillhört mig länge nu, det känns tomt och det har bara gått någon dag. Det är jobbigt att vara hemma, det är jobbigt när jag ser dig men du finns inte här. Men jag vet att du har de bra. Saken är ju att de är helt tyst här utan dig. Det ekar tomhet och jag fäller tårar när jag tänker på allt som har med dig att göra. Jag behöver någon nu, någon som håller om mig och någon som säger - du gjorde rätt. Det kommer bli bra. Jag ska försöka sova nu. Försöka att inte tänka på det så mycket. Försöka att se solen som skiner där borta... försöka att le när allt jag vill är att fälla tårar.

du har vart jag. du har vart mitt allt. min lilla sak som alltid har lyssnat. men nu är du borta..

 

 

Du vet när du sover brevid mig. Tätt tätt intill. Sådär så det blir helt svettigt på vår hud och jag nästan vill springa ut i snön för det blir så varmt. Det är de bästa som finns. Och när jag vänder mig om är det inte för att jag vill komma bort ifrån dig utan för att jag vet att du finns där. Du är så fin när du lägger din haka mot min axel och så fort jag kysser dina läppar kysser du tillbaka, även fast du sover.  När dina händer rör vid mig och när du ler när du ser på mig. När du kramar mig som bara du gör och när jag pillar dig i håret och du ryser. När du får mig att längta efter dig när du ligger brevid när jag tänker att du snart ska gå. När du säger älskar dig och när du kysser min hals. När du masserar min rygg och när du drar fingrarna runt mina läppar. När du håller om min hand och när jag ligger på ditt bröst. När du vill ligga på den sidan av sängen som är längst till dörren för att skydda mig. När du skrattar och när du förklarar hur du känner. När vi sitter på balkongen och dricker kaffe och när vi promenerar med bella. När du retas och jävlas. När du gnisslar tänder och att du alltid kommer till mig när jag rullar ifrån dig i sängen. När du håller om mig. Och när jag håller om dig. När du pussar min näsa. När du pussar på min panna. När du kysser mina läppar. När du lyssnar på mitt hjärta. När du lägger dig på mitt bröst och säger här, här vill jag sova. När vi äter middag och dricker julmust. När vi kollar på dåliga filmer som slutar i kyssar. Och när vi skrattar åt dåliga skämt. När vi lyssnar på bra musik och sjunger med. När vi spelar kort och du alltid förlorar. När du säger fel och kommer på det. När du lär mig nya saker. När du hjälper mig upp ur sängen. När du springer ifrån med din tallrik för att jag inte ska hinna före med den till disken.  När du hjälper mig. När du försöker få mig glad när jag är ledsen. När du torkar bort mina tårar. När du säger att allt kommer bli bra. När jag säger att du är bäst och du säger du är. När jag älskar dig och du älskar mig. När du ringer mig, när du smsar och frågar vad jag gör. När du kommer hem till mig. När du kramar om mig när vi inte setts på ett par dagar. När du pussar på mig igen. När du blir glad när du får pepparkakor. När du lyssnar och när du berättar.

Jag pausar musiken för en stund. Tänker på året som gått. Vad fort tiden har runnit förbi och vad som egentligen har hänt. Blev klar med saker och ting, träffade nya människor som lyste upp mörkret och såg solen på första gången på länge. Tårar har runnit, leenden har delats, öronen har lyssnat och kramar har spridits. För varje år som går är det som att vi människor hoppas på bättre tider, bättre förutsättningar och i allmänhet ett bättre liv. Är det så pass att man kan tillsammans med nyårslöften skapa allt det där. Utsökta bakelser görs med omsorg och inget man bara kasta ihop på ett par sekund. Allting kräver sin tid och alla människor ler av en anledning. Jag vill såklart slippa tårar, så ofta som möjligt och helst bara må bra men livet är som accepterat fyllt av upp och ned gångar. Det är tur att vi har varandra i alla snåla vändor som en del gånger gör att vi fryser till is och en del gånger gör att vi är varma som solen. Kanske brister vi någonstans där imellan ut i ett kaosartat regn oväder. Saken är att vi vet att allting blir bra, allt kommer att lösa sig. Och tänker vi bara, vad är det värsta som kan hända så känner vi ganska snabbt, ja men det är nog inte så farligt i alla fall. jag struntar i nyårslöften, det har jag alltid gjort. Jag tar det som det kommer, jag försöker besegra varje bergstopp och hoppas att allting går vägen. det är svårt att se vad som kommer ha hänt när jag sitter här om ett år igen. Men en sak är säker, precis lika mycket kommer ha skett och precis samma väg ska vi återigen vandra, fast har ni märkt att för varje år så blir allt lite tyngre att bära. och visst är det så att för varje liten händelse vi går igenom känns den där dagen som fick oss att gråta som aldrig förr ganska bisarr och pinsam och numera skrattar vi åt det, alltihopp, misstag gör vi, men oftast kan vi skratta åt dom i efterhand. och tur är väl det. gott nytt år!

Jag smyger på tå för jag vill inte väcka dig. Men ändå vill jag säga exakt det som mitt hjärta säger. Jag vet inte varför jag inte bara säger det, det är som att du lägger locket på mig hela tiden, som att du inte låter mig säga det jag vill säga. Du ifrågasätter tillochmed varför jag inte pratar om det. Men när jag väl vill prata så finns du inte här. Jag vill inte ens säga att jag känner så. För varje år som går, för varje sår man får, är det som att allt blir djupare, allt kommer till en annan nivå och alla problem som man har lagt åt sidan läggs på hög och allt gör att det minsta känns så fruktansvärt jobbigt. Jag vill bara le, men tror helt ärligt att vi aldrig kommer ha de så bra att vi bara kan sitta och le. Jag tror att vissa personer har förmågan att få oss att tro att allt är bra, får oss att glömma alla bekymmer men egentligen ligger dom bara undan stoppade så dom inte syns, men så fort som du går faller allt över mig och jag får handskas med allt det där själv, iallafall, fast de är dig jag vill ha bredvid som stöttar mig. Mitt och ditt hjärta slår i takt, men ibland känns det som att dom faller ut ur spåret och vi drar iväg själva, på varsitt håll, vi glömmer varandra, saknar inte, men sen när vi sitter där med alla problem, ensamma, utan någon som gör att vi glömmer allt, då börjar vi sakna den som får oss att le allra mest och den som gör att allt faller längst bort. Vi glömmer bort oss själva. Vi glömma bort allt som egentligen är verklighet för det är så mycket skönare än att handskas med det. Jag har ångest för att jag inte är frisk, för att jag inte mår bra och för att jag inte jobbar. Jag har ångest över att allt inte blir som man tänkt sig och för att jag ligger här och funderar som aldrig förr trots att jag borde sova. Jag undrar vem det var som skrev till dig, ett sånt där långt mail till dig, jag undrar varför du tryckte bort det, och jag undrar om det är min hjärna som spökar och jag ska försöka lita på dig även fast allt du gjort satt djupa spår som gör det svårt för mig att tro på ett ord av de du säger. Jag vill inte säga någonting, för du är inte här vid rätt tillfälle. Handlar det om tid och rum eller handlar det om att känna sig bortglömd när man vill dela med sig något. Det är mycket man inte vet, men jag hörde de klokaste på länge. life is not about finding yourself it's about creating yourself. Så jäkla sant. Vi väljer, vi väljer vem vi vill vara.

Jag satt längst bak i bussen och sjöng, då var jag glad. Jag sitter hemma i mörkret och det ekar av den tystnad som infinner sig. Jag är inte ledsen, inte heller arg och inte ens besviken. Jag är tom, för jag vet inte vad jag ska tro eller tänka. Det är som att vi inte ens är varandras, det är som att det är till och från, i perioder. Så ska det inte vara, det vet både du och jag. Ansvaret ligger inte bara hos den andre. Det har du ju själv sagt så fint flera gånger, It takes two to tango. Jag gillar inte läget, allts. Men jag orkar inte lägga ner mer energi, jag kan inte hjälpa att undra vad problemet är, varför du gör såhär mot mig. Men jag försöker att inte tänka på dig mer. Frågan är om jag ska ge upp dig och allt. Frågan är om det någonsin kommer bli bra eller om det här bara ödslar min tid och energi, för om jag visste det här ifrån början hade jag aldrig tagit tag i din hand när du frågade om lov. Det är iskallt ute och jag vill ju inget mer än att ha dig här, men jag vet inte vart du är, mörkret har lagt sig över himlen. Jag ska vänta på ditt gensvar men jag förväntar mig ingenting längre, men ändå blir jag chockad av ditt beteende. Vad gör jag för att förtjäna detta lidande? Vad är det jag ska lära? Och vad håller du på med?

Imorgon är det julafton, jag hoppas du inte förstör den dagen, den dagen som ska vara fin och mysig. Jag vill inte behöva sitta och grubbla då, sitta och försöka förstå vad som pågår. Det finns ingenting du egentligen kan säga för att det ska bli bra. Jag hör i din röst att din respekt mot mig har försvunnit, blåst bort. För jag respekterar inte mig själv när jag accepterar hur du behandlar mig. God jul och hoppas vi alla får en fin julafton utan smärta i magen.

Kär, ett leende på mina läppar varje sekund som du rör dig i mitt huvud. Ett par ögon som aldrig vill blunda för du ligger bredvid och det är bättre än alla drömmar. Ett pirr i magen som är så pass intensivt att det blir nästintill obehagligt. En längtan så fort som du inte är här. En oro så fort något känns fel och som inte släpper förens man vet att allt verkligen är okej. Den där känslan av att man har hittat någon som tycker om mig minst lika mycket som jag tycker om honom. Känslan jag får när jag går på stan och håller dig i handen. Känslan att man vet att det alltid finns någon där för mig som bryr sig. Någon man alltid kan vända sig till om man har något man vill dela. Någon som aldrig lämnar ens sida eller låter en gråta i ensamhet. Någon som alltid ringer och frågar hur det är fast än han vet att allt är bra. Någon som säger god natt och någon som säger god morgon. Någon som kramar om dig när det är lite tungt och någon som ser direkt i dina ögon om det är något som inte stämmer. Någon som står upp för dig och är på din sida. Någon som kliar dig på ryggen innan du somnar. Någon som får dina läppar att bara vilja kyssa ett par läppar under hela livet. Och någon som får en att vilja spendera varje sekund med honom. Någon man älskar. Någon man vill dela ens liv med.

Jag känner i mitt hjärta att det som oftast korsar min tanke är varmt. Att jag oftast sätter mina medmänniskor i första hand och ställer mig bredvid istället för att ta den största tårbiten. Jag anser att jag har brister som alla andra, jag ser hur jag kan göra misstag stora som små, att jag kan tänka i banor och ibland inte ta ansvar över att jag känner en känsla och att jag brister genom att jag inte yttra den. Jag håller den inom mig för att inte såra, förstöra för någon annans skull lägger jag på mig allt, sluter mig och gråter ut i ensamhet in i det sista för att låta allt vara som det är. Mina ögon har ett filter, jag är godtrogen, tror gott om det flesta, dömer inte utan att ha hört hela historien och ser det fina hos var och en. Grundtanken som kanske inte alls stämmer för dig är att allt har en anledning, men anledningen behöver inte betyda något för mig, men för henne kan den vara allt. Jag skrattar aldrig åt någon om den inte förtjänar det. Jag håller mig alltid bakom din rygg och klappar dig ömt och visar med hela min kropp att jag alltid finns här. Det har jag fått tagit mycket stryk för, mycket slag och många tårar. Men jag har hellre hjärtat på rätta stället och fäller tårar än att se till mig själv och glömma andra och le var dag.

Jag må vara naiv, blåögd, godtrogen, löjlig. Kalla mig falsk, kalla mig feg kalla mig vad du vill men allt jag gör, gör jag för din skull inte för att jag är rädd, det är sista jag är. Ingenting skrämmer mig. Inte ens ett krossat hjärta, inte ens döden, inte ens dina tårar. Jag vet att jag klarar det. Men jag vill att du ska må bra, för jag vet att trots allt och i slutändan kommer jag stå här levande. Genom allt, genom eld och vatten går jag för oss. Misstro mig inte när jag uttalar mig, jag är jävligt dominant, säger exakt det jag tycker när det ibland inte passar och kan ibland inte ha förståelse eller tålamod när någon inte förstår vad jag menar. Glöm aldrig att ingen är perfekt, inte ens jag. Men jag ler i alla fall och jag väljer att göra det bästa av varje steg jag tar.

Jag vet att allt inte alltid är som det borde, men jag gör aldrig någonting i avsikt av att såra dig. Vill bara att du ska veta det.

sen sist har det hänt saker, det var nog en vecka sen ungefär som jag kände sådär. Jag lät tårarna rinna och du kunde inte springa, du satt kvar och höll min hand samtidigt som du släckte min brand. Jag ville bara ha dig vid min sida och inte behöva lida. Jag valde att låta oss stryka ett sträck över allt det som har hänt och jag har försökt glömma allt jag känt. Det är svårt för så fort det är tyst tror jag att du gått. För även om allt du sa igår stod i brevet du gav mig så kommer jag alltid se de som om du försa dig och i och med alla tårar du fått mig att falla så är frågan om jag ska fortsätta palla med allt som du inte gör och det som du alltid förstör. men när du sa kom igen var det som att allt flög bort igen, som att allt var bra och allt det du sa var det du mena och nu ska vi bara se till att inga tåg blir sena och att vi inte missar någon avgång så vi tillsammans kan lyssna på vår sång. det är precis som att det aldrig har hänt mer än det jag numera känt, så fort du inte finns här får jag tillbaka känslan där.